dollablog

Början på loppet. Robban där bakom i blått och vitt körde hårt med mig senare.

Dåså, ett år sedan förra inlägget och förra Öis-loppet är vi tillbaka. Småland, Ölmstad, Öis-gården. Peternilsson och Stefan Davidsson med stabsfölje. Alla Holavedare och alla bröder Sjöberg på plats. Precis som man vill ha det denna dag. Nästan 20 grader och sol. Magiska förutsättningar med andra ord. Träningen har gått som den gått. Hyfsat vissa dagar och ohyfsat de andra. Visste det innan och blivit än mer än tidigare medveten om att kapacitet bör underhållas. Vet det i teorin och i praktiken. Intervalltider och testrundor ljuger inte. Vare sig på stigen eller i träningsdagboken. Men just Öis-loppet handlar om så mycket mer än ett tävlingsmoment. Det ska bara upplevas, avnjutas och genomföras. Det är ett lopp som gör att man tar kallt vatten i ansiktet, ruskar om kroppafaan, förtränger skavanker och släpar sig till. Och gör man det inte själv så gör Peternilsson det åt en. En lite seg och andfådd första kilometer inleddes. De förväntade pallkillarna Oscar, Arvid och Oskar stack iväg tillsammans med en annan IKHP-löpare. Jag och Robban därbakom tillsammans med två andra IKHP-löpare. Några kilometer in älgade Robban iväg en bit och jag var den av oss som lyckades täppa till luckan till slut. Lagom till den vackra utsikten började. Men inte hade jag tid att titta på den! Hade fullt sjå att följa Ölmstads slugger på grusvägen. Han har alltid sprungit kraftfullt den gode Ölmstadsonen. Men jag har aldrig sett honom springa så praktfullt. Som en genmanipulerad Uruk hai dundrade han fram över höjderna. Som en vettskrämd hobbit slängde jag mig med bakom reamotorn. Glad att kepsen inte blåste av. Han är nog världens snällaste kille. Men ibland blir jag rädd för honom! Osäker och orolig inför de väntande backarna vad som skulle hända med mig. Men väl där fick jag faktiskt en liten lucka på honom. Visste att den inte var stor och bestämde mig där och då att inte titta bak en endaste gång. Bara framåt nu mot Berg. Såg en sista skymt av Arvid och Oskar. Och sprang om en kroknande IKHP-löpare i Berg-backen. Nr fyra i loppet. Nedför nu och inte trampa med hälsporren på nån stor sten. Gräset i mitten av grusvägen var säkraste stället för det då det var som mest sten. Ut på elljusspåret och bara kliv och överlev. Andningen ok, men benen är inte vana vid tempofart i 13 km. Hörde inte Robban och hoppades att så vill det förbli. In på kolstubben och försökte springa så praktfullt som möjligt inför publiken på Öis-gården. Peternilsson berättade för mig efteråt att så inte alls hade varit fallet. Men in som 4:a och glad, nöjd och trött. 1,20 minuter sämre tid än förra året är helt logiskt och helt godkänt för mig.

På väg med Peternilsson (aka bror) o co till middag i Bergvik. Nyttigt för själen för en storstadsbo det här. Inte en sirén eller råtta så långt ögat kan nå på väg till en middag.

Jag fick den stora äran att tillsammans med de stora eldsjälarna i Öis äta middag i Bergvik på kvällen. Tack Stefan och Marita för det. En perfekt avslutning på ännu en toppendag i Ölmstad.

Tog dagen efter en fika med mor uppe vid IKHP-stugan i 20 graders värme. Blev trots gårdagens tävling lite sugen på att sträcka ut löpsteget i IKHP-terrängen. En vild kamp med ben som sa nej och huvud som sa ja utspelade sig en stund. Och vinnaren blev….

Öis-loppet. Årets trevligaste lopp är gjort. Vet inte riktigt var jag ska börja. Finns så mycket att skriva om. Men helheten kan beskrivas harmoni. Idrott när den är som bäst. Brödrostlopp ute på landsbygden. När brorsan (aka Peternilsson även är tävlingsledare så blir det inte bättre. Har beskrivit detta lopp i flera år nu. Men helgen är lika viktig som julafton. En stor skillnad i år är att jag knappt tänkt på att jag själv ska springa. Olle skulle ju göra sin löpdebut:) Nej, jag tänker inte bli nån jobbig pappa som kommer att pressa sin son i idrott. Men om han själv ville så skulle det bli start. Han har pratat om det här loppet i över en vecka nu. Kl 07.00 på tävlingsdagen skulle han ut och springa Öis-loppet i farmors trädgård. Vi övertalade honom att coola ner lite tills vi ätit upp frukosten och var på plats i Ölmstad.

Uppvärmning för de små. Alla följde efter förutom Olle. Han undrade vad jag höll på med. Skärmdump från foto av Anna Lundberg. De flesta av bilderna i detta inlägg för övrigt.

Fick äran att värma upp barnen innan deras varv runt fotbollsplanen skulle göras. Olle var skeptisk och såg mindre och mindre sugen ut på att springa ju närmre starten vi kom. Blev nog lite chockad av pappas uppvärmningsrörelser.

Bror släpper iväg de små.

Efter att Peternilsson skickat iväg barnen blev det en väldans rusning….för de flesta. Olle och några till vankade framåt och kollade mest på omgivningen.

Starten har gått. Men var är Olle?

Där är Olle:) Softar och kollar läget lite i början.

Mia, morsan och jag hejar på Olle. Även bror, Viggo och Sofia lite längre bort på bilden. Men inget tävlingsfokus ännu..)

Går så fort att bilden blir suddig!

Men efter att ha känt på fotbollsplanens gräs och kollat in målstolparna mm. fick han upp en herrans fart och spurtade ner den då näst sista löparen precis innan mållinjen.

En glad Olle, efter bragden. Och vilken medalj det blev! Tack Olle för ett oförglömligt minne:)

En annan skillnad från föregående år är att Ölmstad is fått ett nytt elljusspår. Detta har Peternilsson och Stefan Davidsson tagit tillvara på och lagt till elljusspåret i slutet av 13-km loppet. Så banan nu är helt fri från asfalt, sånär som på en vägövergång.

13 km rejäl terräng väntar oss.

Oscar Claesson som är en av landets bästa terränglöpare och kanske landets främsta 22-åring på sådan här bana, brukar vara med denna dag. Så även i år. Han drog ifrån redan inne på kolstubben och sedan såg vi inte honom mer. Arvid och jag bildade en grupp efter Oscar. Arvid som numera springer milen på en bit under 32 minuter har varit skadad och inte tävlat på flera månader, tog det lite varsamt och var snäll nog att dra fram mig genom Ölmstadskogen. Han råkade få några meters lucka då och då men väntade då in mig. Han småpratade lite och jag bräkte ur mig nåt svar på tilltal lite då och då. Men det var grymt trevligt att även med rejält förhöjd puls springa tillsammans genom Ölmstads vackra landskap i en för mig hög fart.

Arvid drar fram mig uppför Berg.

Det här säger ju allt varför jag älskar detta lopp. Drickalangning till kossorna:)

Vi hängde ihop tillsammans ända fram till en bit (ca 8-9 km in på loppet) efter Bergspriset. Men när det skulle bära på nedför tackade jag för hjälpen och sa till honom att nu får du springa på om du vill. Jomen det känns rätt bra idag sa han och drog iväg. Han hade dock inte hunnit så långt iväg efter ca 10 km så att han kunde undgå att höra mitt bräkande därbakom då jag råkade svälja en stor fluga….möjligtvis en liten fågel..? Jag har världens känsligaste kräkreflexer och hulkade (klöktes på småländska) som ett galet får i målbrottet medans jag försökte fortsätta att springa. Han tittade bakåt och undrade nog om gubben höll på att dö därbakom. Väl ute på elljusspåret var hulkandet över och jag kunde trycka på rätt bra sista biten. Tiden blev 47.44. Ett snitt på 3.48/km på denna terrängbana. Mer än nöjd med det.

Pallen. Oscar 1:a, Arvid 2:a, Jag 3:a. Och Peternilsson som prisutdelare.

Återigen i år ett stort tack till alla ni som fixat med denna dag. Ett sånt här arrangemang kräver gnista, lojalitét och en stor kärlek till idrotten och hemmaklubben. Och det verkar det finnas i överflöd av i Ölmstad. Och Olle min kära son. Jag lovar att aldrig pressa dig till någon elitidrottare. Men vill du springa igen är jag den förste att uppmuntra det:)

Åter i Stockholm hade det kommit ett brev från en gammal vän och granne som jag inte haft kontakt med på säkert 15 år. Innehållandes två färska cykelkepsar med Jönköpingsanknytning. Han hade hört ett poddavsnitt med mig på Holavedsbloggen. Har för mig att vi där pratar om mina cykelkepsar. Tack snälla Marcus Carlholt för dessa:)

På lördag är det åter dags för årets trevligaste lopp. Sonen Olle som (om han vill just då ska springa lilla Öis-loppet) säger ”springa Öis-loppet lördag Peter Viggo” Peter är farbrorn och Viggo är kusinen. Loppet är haussat i familjen. Som vanligt denna säsong har det gått i stå med träning och tävling. Hunnit springa två backlopp detta år. Thats it. Inte ett endaste vanligt löplopp ännu. På lördag är det 13 km terräng som gäller. Borde passa mig som handsken. Men hälsporren och senaste veckornas förkylning kanske inte är optimal formtoppning. Har inte en aning om hur jag står mig gentemot andra års Öis-lopp. Hur mycket man tappat i kapacitet. Men på lördag ska jag bli trött! Hälsporren ska förträngas. Tävlingsledare Peternilsson ska inte behöva skämmas för bror sin. Det enda jag vet med säkerhet. Är ni löpare och bor nära Ölmstad får ni inte missa detta lopp! Grym atmosfär och bästa prisbordet i landet.

vi ses vid Öis-gården på lördag:-)

Efter 15 sekunders svärande så börjar jag le för mig själv då jag för andra dagen på raken springer tillbaka till skogen för att hämta upp saker jag glömt. Jaja, får se det som några extra fina kilometer i benen tänker jag. Skogsstretching är skönt i solen istället för att göra det hemma i lägenheten. Farligt dock att lägga saker man burit med sig under turen (t.ex. nycklar ) på marken under tiden man stretchar. I samma dagar bevittnar jag kenyanskan Beatrice Chepkoech springa fel på 3000 m hinder på vm-finalen. Hur är det möjligt? tänker jag i stundens hetta. Hon är dessutom favoriten i finalen och gjort det här med 3000 m hinder rätt många gånger. Kommer också ihåg Johan Olssons ord efter felkörningen på 15 km fristil inne på skidstadion under OS i Vancouver 2010. ”Jag är skidåkare. Inte orienterare”. Till Johans försvar så är det dock ibland lite rörigt med alla avgränsningar vid varv och målgång. Men men… Tränat inför OS i flera år och inte rekat stadion tillräckligt? Tänkte jag då. Chepkoech har inte riktigt dettta att skylla på då de alltid springer av det vanliga varvet inför vattenhindret. Men är sådana här misstag möjliga? Absolut om ni frågar mig. Varför? Trötthet, press, stress, nervositet, mänskliga faktorn, bökande medtävlare som är omkring dig närmre än dina egna tankar. I mitt eget fall kan jag inte förklara det bättre än att jag är rätt så disträ därute i solen då jag njuter liggandes på en slät stenhäll efter ett rejält pass. Passar det bättre med vitt än rött till maten ikväll? Eller kanske en bärs? Var det ikväll 5000 metersfinalen är? Därnere kommer ju Mia med Olle sovandes i vagnen. Mia!!! Häruppe! Tar upp vattenflaskan. Missar nycklarna som jag medvetet lagt så att de vidrör vattenflaskan för att INTE glömma dom igen. Hur är det möjligt??? Tur att jag har ben som kan kompensera huvet emellanåt…

Löpning i fjällen. Det känns som jag är hemma!

Återigen har vi varit i Härjedalsfjällen. Och återigen har vi bott i svärföräldrarnas lägenhet med fjäll precis utanför dörra. Jag älskar det här livet. Lite vandring, lite renar, lite fika, lite löpning med många höjdmeter, och på kvällen lite mat och vin.

Fjällfika=Yoghurt, Mariekex och russin för Olle

Mia trivs också väldigt bra i fjällen. Hon har från tidiga barnsben gjort många riktiga fjällvandringar med många nätter i tält på fjället tillsammans med föräldrarna. Så hon har ju betydligt mer kunskap om det livet än vad jag har. Själv har det varit mest träningsläger i junioråldern och nu på senare år Härjedalsvistelse i funäsfjällen som jag lärt mig att både älska och kunna. Några gånger varje år både sommar och vinter drar vi hit.

Olle blev fjällhög hela tiden. Slängde sig i fjällfloran och bara skrek av glädje!

Känns också som att vår son Olle trivs däruppe. Inga nätter i tält ännu men en del dagsvandringar har det blivit.

I sol

I regn

I tjärn

Svärföräldrarna tipsade även om ett backlopp som gick av stapeln då vi var däruppe. Funäsdalsberget upp (Topploppet) gick av stapeln förra onsdagen. Ett sånt tips måste en ju ta vara på.

Snart i mål. Men även här är varje meter en kamp!
Foto: Lars Söderlind (svärfar som tog emot resterna av mig med kameran)

Vi startade nere vid Risnäset och sprang längs med Funäsdalssjön ca 1 km. Sen är det bara upp i backen på stigar och grusvägar tills vi når toppstugan. Blev 2:a:-) Segraren blev en orienterare från IKHP (Huskvarna). Lite roligt…. Här är man 65 mil hemifrån Stockholm. Ca 95 mil från min hemmaklubb Lekeryd i Småland. Jag kommer tvåa och blir inte ens bästa lokala löpare! Kul och jobbigt var det.

Pallen framför galen utsikt från Funäsdalsberget. Foto: Lars Söderlind

Segraren Andreas Jansson fortsatte sedan sin fjällturne upp till Åre och sprang riktigt bra under fjällmaraveckan. Så känns helt ok för mig att bli spöad med en hel minut uppför berget. Min tid blev 18.43. Lars (Lord) Nelson vann detta lopp förra året på en tid som var ca 30 sekunder bättre än min tid. Så gubben med en anande hälsporre är nöjd med insatsen.

Åter i Stockholm längtar jag bara upp igen.

Ett tips för er löpare som inte sprungit i fjällen. Gör`t!!!

På väg tillbaka kanske?

Det har ju inte varit så mycket att skriva om på sistone som handlar om konditionsidrott. Mycket förkylningar i vinter och lite småskador på våren har stoppat mig från både Vasalopp och löptävlingar. Sprang dock Stockholms Brantaste i slutet av maj. Kom 5:a (i min klass. 6:a totalt då jag blev slagen med 5 sek av grymma tjejen Yoie Bohlin) med en tid som jag måste vara nöjd med. 25 sek sämre än bästa tiden jag haft.

Esa och jag innan start på Stockholms brantaste. Bilden tagen från sthlm brantaste facebooksida.

Men denna vecka eskalerade det med både träning och inspiration.

Erik och jag på fina Djurgården

Efter en bra inledning på veckan med några bra pass som inte gjorde ont i min senaste skavank i mina vader, så hörde jag av mig till Erik Wickström som har en blogg jag följer. Han är en konditionsmångsysslare men framförallt längdskidåkare av hög rang. Småbarnsfar och hårt arbetande i egna företaget som han är, radar han upp topp 50 platser på Vasaloppet (25:a som bäst tror jag) och spöar oftast en del heltidsproffs. Han var uppe i Sthlm i torsdags. Och vi tog en fin tur på rullskidorna på Djurgården. Aldrig åkt rullskidor där innan faktiskt. Men det var väldigt fint. Mötte t.o.m Carl-Philip med barnvagn… Enligt mig.. Erik var skeptisk till detta påstående..) Har inte pratat med Erik så värst mycket innan men jag följer hans blogg och det är alltid lika kul och intressant att lyssna på honom. Mitt första rullskidpass för säsongen. Så när det ska ut och åkas med elitskidåkare så tog jag lite snabbare hjul än vad Erik hade. De fem spurterna han tyckte vi skulle lägga in i passet visade dock att jag inte hade en chans ändå:)

På torsdagkvällen skulle jag få skjuts ner till Småland av Holavedarna Palle, Arvid och hans far. De var på besök i Sthlm för att Arvid skulle springa SM på 10 km asfalt. Och som han gjorde det! Han hade som mål att springa under 32 min för första gången. Han kom i mål som 13:e man med tiden 31.56. Grattis till pb på denna bana med Västerbron som ingår i sträckningen. Ej så lämplig för pb direkt. Även Esa ställde upp i M40-klassen. Imponerande att med en hel del mer kilo i muskler på kroppen än tidigare, springa på 39 min. Käre Esa har lite bytt bana och kör stenhård crossfit nuförtiden. Därav alla extrakilona i muskler. Vägen hem till Småland går fort  då man har följeslagare med samma intresse i bilen. Fredagen blev träningsfri då vi firade min brorsdotter Fannys examen.

Till skogs med fint och snabbt sällskap

På lördag förmiddag var det långpass med Holavedarna Arvid och Oskar. Dryga 25 km med en del höjdmeter väntade denna soliga juniförmiddag med två löpare som är snabbare än mig. Vi hade dock ett behagligt långpasstempo ända till vi skulle inta den beryktade Lyckåsbacken. De pratade som om det var bestämt på förhand att nu skulle vi trycka på lite. Inte helt förvånad över detta ställer jag ju självklart upp på en farthöjning i en backe. Men där fick jag vika ner mig. Arvid är ju Arvid som springer milen under 32 min. Och Oskar som bestigit berg i fjällen med skidor hela vintern får liksom bättre löpteknik ju brantare det blir. Sist upp till toppen var jag ändå den som flåsade hårdast efter dessa knappa 10 minuters fartökning.

Holavedarna Oskar och Arvid
framför både Landsjön och Vättern

Glömde min kräm jag ibland kommer ihåg inför långpasset

De tog med mig på en riktigt fin runda runt Kaxholmens omnejder med fantastiska vyer över både Landsjön och Vättern. Tack för en fin tur pojkar!

Bror och Viggo efter turen från Ölmstad

Sen hem till morsan för lite häng i trädgården, lite trädgårdsysslor och senare grillning med morsan, bror och Viggo som åkt rullskidor och inlines från Ölmstad.

I väntan på grillmat. Utsikten går inte av för hackor. Ännu bättre från balkongen högst upp.

Misstänkte att jag skulle ha tidernas träningsvärk på söndagen efter passet med de snabba pojkarna. Men inte en tillstymmelse??? Ok! Lite trött i benen kanske, men inget annat. Veckan innan hade jag träningsvärk i dagar efter en fartökning på 3 km asfalt. Men nu? Inget?

Vy över Vättern från toppen av Strutsabacken

Så det blev till att inta Strutsabacken 10 gånger uppför. Jag kanske är på väg tillbaka?

Viggo efter fotbollsmatchen. Vilka kämpar!

Denna vecka som gått i idrottens tecken avslutades på söndagskvällen då vi åkte till Bankeryd för att se på idrott då den är som bäst. Viggo och hans lag pojkar 04-06 från Ölmstad skulle möta Bankeryd i en fotbollsmatch. Tror det stod ca 13-0 till Bankeryd då Viggos lagkamrat i slutsekunden slog till med en rökare rakt upp i krysset. Och den glädjen! Efter matchen tackade Öis lag publiken genom att springa emot oss och vråla som om de vunnit VM. Helt obrydda om att de just fått stryk med ganska övertygande siffror. Det är så det ska vara. Alla som tar idrott på lite för stort allvar i framförallt unga år borde få se en sådan här match! Tack för uppvisningen Öis:-)

Gryningslöpning på höjderna

I helgen bar färden hem till morsan och Chrille i hembygden. Tänkte passa på att träna i dagarna tre och ge kroppen lite uthållighet. Längesedan sist. Bror var tvungen att banga de första två dagarna. Slängde således ut en förfrågan till mina nya vänner från Holavedsbloggen. Och vilket gehör! 3/4 av bloggkollektivet slöt upp på fredagen vid gryningstid. Arvid, Robban och Palle. Oskar, den sista fjärdedelen har det gött uppe i Grövelsjön hela vintern. Många minusgrader var det, men de kändes vänliga. En magisk löptur med soluppgång över Vättern och många roliga och intressanta konversationer. Arvid, elitlöparen visade vägen , förevigade med sin gopro, gjorde fartimpulser och såg allmänt lätt ut. Robban, sluggern berättade om sitt kvalitetspass för ett tag sedan då han tog ut sig rejält.” det kändes bra det där passet. Lungorna kändes liksom uppsvällda efteråt”. Palle, den kloke och vise sprang som tåget. Han lät sig inte luras med av Arvids och Robbans pojkaktiga impulser. Jag, gubben däremot…. Palle gick även igenom vem  som bodde och hade bott på alla gårdar vi sprang förbi. Han verkar veta allt om det mesta.

Holavedarna Robban, Arvid och Palle från en av deras många bra sidor

Löpturen avslutades självklart med Strutsabacken och sedan bastu på IKHP. Jag fick även äran att bli intervjuad i deras podd som snart finns på deras hemsida. Väldigt kul att få vara med där. Detta efter intag av riktig pizza med kebabsås och tour de ski på tv:n hemma hos Arvid. Tacksam för att ha fått lära känna dessa trevliga pojkar.

Jag och de som gjorde´t framför Vättern uppe på höjden. Notera Arvids magiska mössa!

Lördagen följdes av 3 timmar soloåkning på natursnö. Lite snö var det. Men Esa hörs då alltid i mitt huvud. ”Med öppet sinne så går det” Hugger litegrann bara. Ömt knä fortfarande!

Bror i ett vinterlandskap. Man kan ana något grässtrå om man tittar noga

På söndagens skidpass slöt bror upp. Hade känts konstigt att åka hem och träna utan ett pass med bror. Även Palle slöt upp efter en stund. IKHP hade nu gjort ett konstsnöspår på 1 km. Jättefint, men vi konstaterade rätt snabbt att det blir ganska tradigt i längden. Så vi drog ut i skogen på den lilla natursnön som fanns. Åter i Stockholm och sitter och gråter över den fina snömängden som regnar bort. Allvarligt talat! Är det fjärde gången denna vinter? Passade på att åka ett pannlampspass i Haga ikväll. Regn och 5+ blev riktigt sugigt under skidorna. Att jag inte har sicklat bort skyddsparaffinet gjorde nog inte saken bättre…)

Det funkade trots bomullströja

Då kanman titulera sig svensk mästare i terränglöpning! I.o.f.s. i gubbklassen M 40. Men ändock:)

Till Västerås och Rocklundaområdet bar så färden i förmiddags. Kallt som f…n på det stora blåsiga start och målområdesfältet. Var i god tid för att efteranmäla mig. Så lång väntan i kylan på start några timmar bort. Bara att hålla sig i rörelse hela tiden. På SM ska man ha sin klubbs linne. Kom på nån dag innan att jag inte har LSSK’s linne. Har bara mina egenköpta. Men hittade en bomulls t-Shirt med klubbens emblem på. Så bomull fick det bli…) I denna veteranklass som jag sprang i startar M 35-M 55 på samma gång. Är man som jag 42 år, startar jag i M 40 som sträcker sig från 40-45 år. Man hade lite koll på sin egna klass då ryggtavlans lapp på löparna visade vilken klass man sprang i. Min var handskriven med egen design p.g.a efteranmälan. Efter nåt varv då fältet splittrats upp en del, hade jag bara några stycken i M 35 en bit framför och sprang med ledaren i M 45 och en kille från Hälle i min egna klass. Fick ligga på rätt bra för att följa M 45:an på det flacka gräspartiet. Idag viks det inte ner!!! Det ska sägas att de flesta terrängmästerskapsbanor är rätt tråkiga. Inte mycket till terräng inte… Brukar vara ett stort platt gräsfält där man springer kors och tvärs och sedan ofta en endaste liten stigning på varje varv. Så även här. Vi sprang 8 km på en 2 km-bana. Alltså 4 varv. Alltså 4 backar att jobba med. På andra och tredje varvet i backen gick jag förbi han från Hälle i min egna klass för att markera lite. Kan alltid vara lite knäckande för den andre. Fick smaka på samma medicin själv för två veckor sedan på Öis-loppet då en urstark Oskar Lund knäckte mig. Men nu var det min tur. Och jag kände att han blev lite psykad av det. Ja även i en simpel sport som löpning kan det vara guld värt med lite rävspel och ett bra psykiskt övertag. Några hundra meter innan backen på sista varvet gjorde jag en fartökning och tryckte allt vad jag hade i backen som var ganska nära mål. Och det räckte till en 5 sekunders seger före denne Hälle-löpare som inte såg helt nöjd ut med sitt silver efter målgång. Hörde att han och loppets trea stod och småpratade lite frågande innan prisceremonin. ”Ja det dök upp någon med handskriven nummerlapp och ingen riktig löpartröja”

Såhär ser den ut., guldmedaljen:)

Ja nu kanske det är dags att knyta ihop löparsäsongen för 2016 och försöka sig på att åka nåt rullskidspass innan Vasaloppet. Senaste passet var i maj tror jag…?

Här är dom. Hjältarna Bror Peter och Stefan Davidsson. Eldsjälar som dom ska va. Foto av brorsdotter Fanny.

Årets viktigaste lopp är så till ända. Inte bara att jag vill springa fort. Det är även hjärtat som brinner klart mest för detta lopp. Bror, tävlingsledaren med radarkompis Stefan visar hur ett riktigt brödrostlopp ska gå till. Dessa två är själva stommen. Men många mer är ju självklart med och fixar på tävlingsdagen. Bl.a. brors och Stefans familjer och mor och Chrille brukar alltid vara med. Då jag hjälpte bror några timmar med snitsling dagen innan och även manuell inläggning av resultat efter loppet… (av två långsamma datorkillar i långsam dator), får man en liten inblick i hur mycket tid dom här lägger ner på detta arrangemang. Och då var jag bara med någon promille av tiden. Förutom säkerhetsåtgärder med vägar som ska löpas över, måste man även göra klart med alla bönder att kor måste flyttas från de ko-stigar som det ska löpas igenom. Ja det är verkligen grusväg, asfalt, elljusspår, kolstubb, ko-stig och småstig som det löps igenom under dessa 13 km. En backig och omväxlande bana som till slut tar musten ur alla.

Bansnitsling varvades med grundkurs i hur man liggandes kan bajsa ute i det fria.

Kossan närmast gav mig (som gärna sätter mig på huk i det fria) en lektion i hur det går till för proffsen. Jag tar in och kommer ihåg. Älskar att vara på landet på riktigt.

På väg mot Berg. Foto taget av Fanny.

Loppet då. Dagarna innan hade jag bränt av de bästa tiderna någonsin på min intervallrunda. Orimligt! Så hade för en gångs skull inget att klaga på med formen. Jag får inte ihop det riktigt eftersom min träningsdos i år är mindre än på många år. Men bara att tacka och ta emot. Var förväntansfull innan och språkade med de andra löparna som många av dom numera börjar bli till vänner. Det beror självfallet på att de flesta känner bror och att de gillar att springa. Men kanske främst på att de är ena riktigt trevliga pojkar. Beroende på det starka startfältet så hade jag rimligt kalkylerat i en 5-6 placering. Och orimligtvis om jag hade samma form som på senaste intervallerna en 3-4 placering.

Starten går och väntar på att självklara vinnaren Oscar Claesson ska sätta upp samma fart som föregående år. Men inte.. Alla rävar och låter gubben d.v.s. mig dra i början. Osäker på detta…?  In i skogen med en massa rävar bakom. Jaja, dom är väl rädda för att springa fel. Jag var ju trots allt med tävlingsledaren i går och snitslade banan. De förlitar sig på att jag hittar. Efter ett par kilometer når vi Siringebacken som är en låååång asfalterad slakmota. Väntar på att Oscar C ska fartöka. Men låter mig att ej förnedras här och alla rävar i rygg på mig hela backen upp. Efter  3 km tröttnar såväl  Oscar C på tempot och glider förbi. Hans skidkompis Johannes hakar på. Och själv bildar jag, Oskar Lund och Arnesson (även kallad världsmästaren efter att ha vunnit några VM i skidorientering) en tremannaklunga om platserna 3-5. Jag anför denna klunga några km till. Men då mitt favoritparti börjar med långa fina uppförsbackar springer Oskar L förbi. Jag och vm hänger på en bit men Oskar är stark idag. För stark för mig uppför. Satan tänker jag. Men måste hålla igen lite. Fegt eller förståndigt? Tror på det sistnämnda.. eller vet det nu i efterhand. En bit från Berg (by som heter Berg med en rejäl backe som på toppen genererar i ett bergspris till förste passeraren) springer även vm förbi och glider ifrån nedför. Håller jämna steg uppför mot Berg men efter sista ko-stigen väntar några km nedförslöpning.

Viggo som sprang 5 km och jag gjorde highfive i år igen då vi möttes i våra båda lopp

Trycker ändå på bra för att vara mig nedför och närmar mig nu Johannes som tröttnat efter att ha hängt på Oscar C och nu blivit omsprungen av både Oskar L och vm. Men lite väl långt fram för mig. In på Öis-gårdens kolstubb som 5:a och kommer i mål på 48.14. Det är 25 sekunder sämre än förra året. Men men. Väldigt nöjd. Det blev ju den rimliga kalkyleringen. Det är ju bara det enda som känns lite… att de flesta tävlingar och pass i år har ju varit nästan orimligt. Tror dock att även denna tid bör ses som orimlig för mig egentligen. Gubben är ju blott 1 min 15 sekunder efter Oscar C som är en väldigt lovande yngling i löparsverige. Men jag har nog blivit lite bortskämd med orimligheten denna löparsäsong. Jag blir varm i själen av det här loppet:) Jag måste också skicka en hälsning till Oskar L:s svåger som från Sthlm nedkommen till Småland över helgen med familj snarast får en chock då jag springer mot mål och han utbrister ”men det där är ju bartendern från Tranan”… Han jobbar tydligen vid Odenplan och tar en bärs i baren hos mig då och då och har inte en aning om att jag springer och kommer från bygderna runt Ölmstad. Hoppas att du hämtat dig från att se barspöket från Tranan på Öis-gårdens kolstubb…)  Tack bror och Stefan med familjer och alla andra för ännu ett Öis-lopp. Och tack mor och Chrille för en fin helg i hembygden.

Mor, jag och Chrille bakom kameran med smörgåstårta. Bara morsans egna är godare.

Ett tips om ni har dötid på Nässjö station. Mitt emot station finns ett Café…shit…tänkte inte på vad det hette… Magisk smörgåstårta!

Årets Tjurruset bjöd på bästa och vackraste banan hittills sedan 2012 då jag började springa detta lopp. 10,1 km. 440 höjdmeter och vackert väder. Flottsbro var platsen.

Brorson Viggo körde först kalvruset och sprang in på en grym 11:e plats. Alltid kul att se Viggo springa. Ser liksom lätt ut:)

Esa och jag var sen på tur för att starta årets Tjurruset som började direkt uppför Flottsbros slalombacke. Gött med lite syra i benen direkt..) Tog det ändå rätt lugnt upp då jag hela veckan efter Lidingöloppet tampats med en trasig vadmuskel. Behövde känna av kroppafaan lite först. Kändes ändå bra och var inte långt efter på toppen. Uppe i ledningen efter drygt 1 km. Låg och drog i tät på fina stigar . Kändes faktiskt väldigt bra. Så bra så jag nästan blev förvånad att fyra pojkar fortfarande låg tätt i rygg då jag vände mig om efter några kilometer.

Tappade kepsen efter halva loppet…  En trädgren stal den. Var magin borta nu? Tre pojkar sprang om mig efter ca 5-6 km. Bet i och hängde på. Men började bli rätt sliten här. Kämpade ändå på rätt bra på fjärde plats. Tappade lite mark i en nedförsbacke som följdes av vadning i vatten. Men sen vid 8 km kom en magiskt lång och fin stigning. Sprang om Micke, trean i loppet och fick en liten lucka. Vet dock att denna kille är grym på både nedförsbackar och träsk. Och det var just detta som väntade den sista kilometern. Klarade mig nedför slalombacken. Och trodde att även träsket (som för övrigt gick åt helvete…) klarades av som trea. Helt plötsligt såg jag Mickes ryggtavla framför mig. Hur gick det till? Antar att det gick till såsom att Micke är orienterare och smart och jag är inte nåt av det…) Nåja, kom in som 4:a inte långt ifrån segern. Ca 35 sek…Trodde jag. Det visade sig att en kille från andra startgruppen som startade 10 min efter vår startgrupp spöade skiten av oss allihop med över 2 minuter. Respekt!

Esa och jag nöjda efter skogsbesöket.

Placeringen blev således 5. Och tiden blev 51.04. Väldigt nöjd med detta. Har ju knappt tränat riktig skogslöpning sedan i våras. Men tekniken kändes riktigt bra i skogen. Esa kom in på 22:a plats helt oberörd efter två veckors träningsuppehåll p.g.a. förkylning.

Nu är det bara att ladda om batterierna. Till helgen väntar Öis-loppet i Småland och vad jag hört om startlistan får jag nog vara nöjd med en topp 6 placering där. Riktigt vassa löpare kommer till start. Då ska vi ner ner i källaren!