Början på loppet. Robban där bakom i blått och vitt körde hårt med mig senare.

Dåså, ett år sedan förra inlägget och förra Öis-loppet är vi tillbaka. Småland, Ölmstad, Öis-gården. Peternilsson och Stefan Davidsson med stabsfölje. Alla Holavedare och alla bröder Sjöberg på plats. Precis som man vill ha det denna dag. Nästan 20 grader och sol. Magiska förutsättningar med andra ord. Träningen har gått som den gått. Hyfsat vissa dagar och ohyfsat de andra. Visste det innan och blivit än mer än tidigare medveten om att kapacitet bör underhållas. Vet det i teorin och i praktiken. Intervalltider och testrundor ljuger inte. Vare sig på stigen eller i träningsdagboken. Men just Öis-loppet handlar om så mycket mer än ett tävlingsmoment. Det ska bara upplevas, avnjutas och genomföras. Det är ett lopp som gör att man tar kallt vatten i ansiktet, ruskar om kroppafaan, förtränger skavanker och släpar sig till. Och gör man det inte själv så gör Peternilsson det åt en. En lite seg och andfådd första kilometer inleddes. De förväntade pallkillarna Oscar, Arvid och Oskar stack iväg tillsammans med en annan IKHP-löpare. Jag och Robban därbakom tillsammans med två andra IKHP-löpare. Några kilometer in älgade Robban iväg en bit och jag var den av oss som lyckades täppa till luckan till slut. Lagom till den vackra utsikten började. Men inte hade jag tid att titta på den! Hade fullt sjå att följa Ölmstads slugger på grusvägen. Han har alltid sprungit kraftfullt den gode Ölmstadsonen. Men jag har aldrig sett honom springa så praktfullt. Som en genmanipulerad Uruk hai dundrade han fram över höjderna. Som en vettskrämd hobbit slängde jag mig med bakom reamotorn. Glad att kepsen inte blåste av. Han är nog världens snällaste kille. Men ibland blir jag rädd för honom! Osäker och orolig inför de väntande backarna vad som skulle hända med mig. Men väl där fick jag faktiskt en liten lucka på honom. Visste att den inte var stor och bestämde mig där och då att inte titta bak en endaste gång. Bara framåt nu mot Berg. Såg en sista skymt av Arvid och Oskar. Och sprang om en kroknande IKHP-löpare i Berg-backen. Nr fyra i loppet. Nedför nu och inte trampa med hälsporren på nån stor sten. Gräset i mitten av grusvägen var säkraste stället för det då det var som mest sten. Ut på elljusspåret och bara kliv och överlev. Andningen ok, men benen är inte vana vid tempofart i 13 km. Hörde inte Robban och hoppades att så vill det förbli. In på kolstubben och försökte springa så praktfullt som möjligt inför publiken på Öis-gården. Peternilsson berättade för mig efteråt att så inte alls hade varit fallet. Men in som 4:a och glad, nöjd och trött. 1,20 minuter sämre tid än förra året är helt logiskt och helt godkänt för mig.

På väg med Peternilsson (aka bror) o co till middag i Bergvik. Nyttigt för själen för en storstadsbo det här. Inte en sirén eller råtta så långt ögat kan nå på väg till en middag.

Jag fick den stora äran att tillsammans med de stora eldsjälarna i Öis äta middag i Bergvik på kvällen. Tack Stefan och Marita för det. En perfekt avslutning på ännu en toppendag i Ölmstad.

Tog dagen efter en fika med mor uppe vid IKHP-stugan i 20 graders värme. Blev trots gårdagens tävling lite sugen på att sträcka ut löpsteget i IKHP-terrängen. En vild kamp med ben som sa nej och huvud som sa ja utspelade sig en stund. Och vinnaren blev….