Öis-loppet. Årets trevligaste lopp är gjort. Vet inte riktigt var jag ska börja. Finns så mycket att skriva om. Men helheten kan beskrivas harmoni. Idrott när den är som bäst. Brödrostlopp ute på landsbygden. När brorsan (aka Peternilsson även är tävlingsledare så blir det inte bättre. Har beskrivit detta lopp i flera år nu. Men helgen är lika viktig som julafton. En stor skillnad i år är att jag knappt tänkt på att jag själv ska springa. Olle skulle ju göra sin löpdebut:) Nej, jag tänker inte bli nån jobbig pappa som kommer att pressa sin son i idrott. Men om han själv ville så skulle det bli start. Han har pratat om det här loppet i över en vecka nu. Kl 07.00 på tävlingsdagen skulle han ut och springa Öis-loppet i farmors trädgård. Vi övertalade honom att coola ner lite tills vi ätit upp frukosten och var på plats i Ölmstad.

Uppvärmning för de små. Alla följde efter förutom Olle. Han undrade vad jag höll på med. Skärmdump från foto av Anna Lundberg. De flesta av bilderna i detta inlägg för övrigt.

Fick äran att värma upp barnen innan deras varv runt fotbollsplanen skulle göras. Olle var skeptisk och såg mindre och mindre sugen ut på att springa ju närmre starten vi kom. Blev nog lite chockad av pappas uppvärmningsrörelser.

Bror släpper iväg de små.

Efter att Peternilsson skickat iväg barnen blev det en väldans rusning….för de flesta. Olle och några till vankade framåt och kollade mest på omgivningen.

Starten har gått. Men var är Olle?

Där är Olle:) Softar och kollar läget lite i början.

Mia, morsan och jag hejar på Olle. Även bror, Viggo och Sofia lite längre bort på bilden. Men inget tävlingsfokus ännu..)

Går så fort att bilden blir suddig!

Men efter att ha känt på fotbollsplanens gräs och kollat in målstolparna mm. fick han upp en herrans fart och spurtade ner den då näst sista löparen precis innan mållinjen.

En glad Olle, efter bragden. Och vilken medalj det blev! Tack Olle för ett oförglömligt minne:)

En annan skillnad från föregående år är att Ölmstad is fått ett nytt elljusspår. Detta har Peternilsson och Stefan Davidsson tagit tillvara på och lagt till elljusspåret i slutet av 13-km loppet. Så banan nu är helt fri från asfalt, sånär som på en vägövergång.

13 km rejäl terräng väntar oss.

Oscar Claesson som är en av landets bästa terränglöpare och kanske landets främsta 22-åring på sådan här bana, brukar vara med denna dag. Så även i år. Han drog ifrån redan inne på kolstubben och sedan såg vi inte honom mer. Arvid och jag bildade en grupp efter Oscar. Arvid som numera springer milen på en bit under 32 minuter har varit skadad och inte tävlat på flera månader, tog det lite varsamt och var snäll nog att dra fram mig genom Ölmstadskogen. Han råkade få några meters lucka då och då men väntade då in mig. Han småpratade lite och jag bräkte ur mig nåt svar på tilltal lite då och då. Men det var grymt trevligt att även med rejält förhöjd puls springa tillsammans genom Ölmstads vackra landskap i en för mig hög fart.

Arvid drar fram mig uppför Berg.

Det här säger ju allt varför jag älskar detta lopp. Drickalangning till kossorna:)

Vi hängde ihop tillsammans ända fram till en bit (ca 8-9 km in på loppet) efter Bergspriset. Men när det skulle bära på nedför tackade jag för hjälpen och sa till honom att nu får du springa på om du vill. Jomen det känns rätt bra idag sa han och drog iväg. Han hade dock inte hunnit så långt iväg efter ca 10 km så att han kunde undgå att höra mitt bräkande därbakom då jag råkade svälja en stor fluga….möjligtvis en liten fågel..? Jag har världens känsligaste kräkreflexer och hulkade (klöktes på småländska) som ett galet får i målbrottet medans jag försökte fortsätta att springa. Han tittade bakåt och undrade nog om gubben höll på att dö därbakom. Väl ute på elljusspåret var hulkandet över och jag kunde trycka på rätt bra sista biten. Tiden blev 47.44. Ett snitt på 3.48/km på denna terrängbana. Mer än nöjd med det.

Pallen. Oscar 1:a, Arvid 2:a, Jag 3:a. Och Peternilsson som prisutdelare.

Återigen i år ett stort tack till alla ni som fixat med denna dag. Ett sånt här arrangemang kräver gnista, lojalitét och en stor kärlek till idrotten och hemmaklubben. Och det verkar det finnas i överflöd av i Ölmstad. Och Olle min kära son. Jag lovar att aldrig pressa dig till någon elitidrottare. Men vill du springa igen är jag den förste att uppmuntra det:)

Åter i Stockholm hade det kommit ett brev från en gammal vän och granne som jag inte haft kontakt med på säkert 15 år. Innehållandes två färska cykelkepsar med Jönköpingsanknytning. Han hade hört ett poddavsnitt med mig på Holavedsbloggen. Har för mig att vi där pratar om mina cykelkepsar. Tack snälla Marcus Carlholt för dessa:)