dollablog

Oskar Lund och jag nöjda med dagsverket.

03.00 natten till lördag- Sonen sover som det barn han är. Bättre och lugnare än vad han brukar göra. Själv går jag på toan för att lätta på trycket för tredje gången denna natt. Gubbe… Sedan sover jag inte mer… Kan inte somna. Varför? Inget nervös alls över loppet kommande dag. Säkert någon undermedveten press som att jag måste sova inför loppet. Men men… En natts dålig sömn gör inget. Värre med flera i rad.

08.20-Blir upphämtad av dom från Småland kommande vännerna. Bror bakom ratten känner ni från bloggen sedan tidigare. Till dagen agerar han coach och energilangare åt mig. Två fjärdedelar från Holavedarna är också med. Palle där fram. Filosofen, allvetaren, energiknippet. Där bak sitter Arvid. Elitlöparen med den mest avspända attityden jag mött. Men så påläst om alla löpare som är med där framme i täten. Dom två springer lite senare 15 km-loppet som går av stapeln några timmar innan 30 km. Arvid som skulle vara god för att placera sig bland de 10-15 första har inte brytt sig om att seeda upp sig. Startar många startgrupper och minuter bakom elitledet. I sin gula Blend-keps passerar han tusentals motionärer och ler som vanligt. Palle springer på med sin arma ländrygg och gör det bra. Bror och jag hejar på. Vi blir snart varse om att bror som jag tycker alltid skriker och hejar på för full hals, har sin överman. Kolla in Arvid och Palles livevideoblogg från 30 km-loppet så förstår ni att Palle går all in på sitt coachande. Och Arvids roliga kommentarer. Magiskt:) Det finns även en fjärdedel till från Holaveden på plats för att springa 30 km. Oskar som ska radera ut IK Vistas klubbrekord på 1.56.53. Själv får jag nog nöja mig med ett tidsmål precis under två timmar.

12.00-Kommer fram till Koltorp för att göra de sista förberdelserna. D.v.s. Utrustningscheck, bajsa och tagga till. Svårt att flera timmar innan känna att jag ska tävla hårt. Men med nån halvtimma kvar till start brukar det ordna till sig.

12.30-Starten går och kroppen, och då framförallt min rygg känns riktigt bra. Tack för det Mats på ryggakuten:) Kilometertider i början som senare kan gå åt h…..e. Men då vi efter 8 km når kyrkviken där bror, Arvid och Palle står och hejar, springer jag bara och njuter. Allt känns bra trots för högt tempo för (vad jag tror ) mitt eget bästa. Bara vaderna som snart börjar kännas lite. Enda orosmolnet just nu. Allt annat känns för bra. Kör på i liknande tempo och väntar på sista 15. Kritiskt för vaderna vid 15-20 med branta nedförsbackar. Uppför finns ingen oro. Kör dock lite lugnare och smartare uppför än tidigare år. Ödmjuk inför loppets längd och min obefintliga mängdträning inför. Tar även någon extra sekund på mig i drickastationerna för att få i mig mer energi.

Bror i Grönstabacken coachar på hög nivå. Filmning och energilangning samtidigt. Sorry för bildkvalité. Mitt försök till skärmdump från Holavedens livevideoblogg…)

Efter drygt 20 km når vi Gönstabacken. Publiken hejar. Bror skriker. Arvid skriker och filmar. Palle skriker mest. Och säg…. skriker att Oskar (som ska ta sin klubbs rekord) ligger nån minut före. Jag ryser. Det är för det här som jag kör mina brötpass. Just det här. Värt allt. Jag vet att jag ligger långt före mitt mål på 2 timmar. T.o.m. i paritét med de andra åren då jag tränat betydligt mer. Klarat vaderna helt ok även om det är lite stelt. Fram hit vill kroppen känna sig ok. Men härifrån får det göra ont. Här ska det börja göra ont. Och visst det gör det, men jag ler. Tar det lite varsamt nedförs med tanke på vaderna men trycker på mer än tidigare uppförs och på flacken. Tar lite löpare efter hand. Inte många men än dock. Längtar till Abborrbacken vid 25. Kommer dit och ler. Måste bara vara inte alltför dum nu och trycka allt här.. Har börjat sticka i ljumskarna nu. Några för energikrävande rörelser nu och det är kört. Men kan ändå hålla bra fart. Tycker mig se en Oskarlik ryggtavla därframme men är inte säker. 3 km kvar och 20 m från ryggtavlan är jag säker. Arvid med videokamera och Palle coachande skriker kom igen Oskar! Och sedan kom igen Dolla! Vet med all förståelse att deras hjärtan slår mer för Oskar än mig. Det är ju deras bästa vän. Jag är en ganska ny bekantskap för dom. Men de hejar lika mycket på mig. Stort!

Palle langar energi först till Oskar, sen till mig. Ännu en skärmdump från Holaveden.

Precis när vi når Palle och Arvid är jag ikapp Oskar. Jag lyckas passera och dra ifrån några sekunder till mål.

Nu rycker det rätt bra i ljumskarna men jag njuter ännu. Av lycka och smärta.

Och ytterliggare en skärmdump från Holaveden.

Palle skriker att Peter Nilsson (d.v.s. min bror) står 1 km från mål. Längtar dit mer än till mål. Springer och funderar och skrattar inombords över varför Holavedarna aldrig bara säger Peter. Dom säger alltid både förnamn och efternamn på honom. En rolig grej dom har för sig antar jag:) Bror skriker på när jag kommer och jag vet att han är glad för min skull. Sista km är skön och fin och sen upploppet. Får rejäl krampkänning sista 10 m då jag märker att en löpare håller på och spurtar om och måste svara. I mål som 52:a och ny rekordtid för mig med 11 sekunder tror jag. 1.54.53 lyder nya perset. Oskar kommer in på 1.55.31 och utraderar gamla klubbrekordet med över minuten.

Vet faktiskt inte hur jag kunde lyckas med pers trots mycket mindre träning? Kanske kravlösheten? Vet att jag var lite smartare i år. Lite varsam uppförs de första 20 och mer intag av energi. Men skit samma. Nöjd och glad är jag:) För loppet och att hänga med bror och Holavedarna. Vilka roliga och positiva energiknippen dom är. Både bror och dom. Det var kanske DET som gjorde det…?

Ja nu börjar de berömda tre tävlingarna tre helger i rad. Lidingöloppet, Tjurruset, ÖIS-Loppet. Viktigaste perioden i mitt tävlande. Sen sist har det tränats för lite, sökts energi och ätits för mycket chips. Pappaledigheten har börjat nu. Och det är full fart på Olle. Vi snittar nog 2,5 mil promenad/jogg per dag då han just nu vägrar sova hemma med pappa. Så vikten håller jag i alla fall. Måste få tummen ur nu och köpa en joggingvagn! Detta gående har börjat stjäla energi som är tänkt att sparas till lite kvalitativ träning.  Nu börjar baissandet… Men denna gång finns det nog fog fört. Med en liten kille hemma på dryga ett år förstår många av er att det är liksom inte bara att sticka ut och träna hursomhelst alltid. Men gudarna vet att jag gör mitt bästa för att hitta tillfällena. Och ibland då tillfälle ges, finns inte alltid energin att dra av värsta brötintervallpasset…) Men visst, en del pass har ju gjorts sen sist. Ett midnattslopp har också gjorts på en tid strax över 35 min. Så alldeles förjävligt är det ju inte. Ibland har jag dock känt mig som en vis holavedare vid namn Palle så fint uttryckte det…

”Jag känner mig som en ändtarm full av gammal skit. Jag måste spolas rent”

Och spolningen är igång. Måste ju finna tävlingsgnistan nu då de tre loppen närmar sig…

LIDINGÖLOPPET 30KM   24 september

Med problem med ländryggen den senaste månaden och för lite långpass så har jag varit högst tveksam till detta lopp. Men med naprapattid inbokad denna vecka och några testpass på runt 20 km i liknande terräng som känts ok finner jag ingen anledning till att backa ur. Att jag ska kunna springa på ca 1.55 som jag gjorde 2013 och 2014 kan jag bara inte hoppas på. Bara att ta en snabbtitt på träningsdagboken från 2014 och sedan titta i nuvarande. Inte så orolig för att ta slut i flåset. Däremot att benen ska ta slut. Har lite väl ont efter mina 20 km-test. Kommer med all sannolikhet ha hybris på startlinjen och dra iväg i gammal god fart och ta smällen senare i loppet…)

TJURRUSET 10KM   1 oktober

Man vet ju inget om banan på förhand. Bara att det blir backigt och träsklöpning. Backar passar. Träsk och hinder passar inte. Bara att stoppa huvet under armen och köra. Och hoppas att det är mer backar än träsk.

ÖIS-Loppet 12?13 KM  8 oktober

Bror är tävlingsledare. Fantastiskt fin bana med fina stigningar i blandad terräng. Vill alltid vara i form här. Loppet går i Ölmstad nere i Småland. Så nästan hemmaplan för min del. Årets trevligaste och jobbigaste lopp. Riskerar att hamna utanför pallen i år. Oscar Claesson lär säkert vara med. Arvid Öhrn som jag tidigare varit före i detta lopp har haft en progressivitet i år så om han vore ryss hade jag varit skeptisk. Nu vet jag att pojken är uppväxt på äpplen från Gisebo. Och det står väl inte med på vada:s lista över otillåtna preparat. En stor löpartalang helt enkelt som kommer närmre och närmre Sveriges riktiga löparelit. Han lär som sagt spöa en gammal gubbe. Oskar Lund lär vara med. Rykten säger att han är starkare än nånsin. Så där har vi den förmodliga pallen. Sen vet man aldrig vilka mer som dyker upp? En adrenalinstinn och tävlingshungrig Robert ”Sluggern” Davidsson vill man inte ha i hälarna. Anders Kleist tipsade jag för om detta lopp förra året. Han kanske fått nys om det fina prisbordet och kör ett långpass från Kolmårdskogarna och kör sedan tävlingen som ett tröskelpass och vinner.

Ja jag ska söka källaren och förhoppningsvis hitta den tre lördagar i rad. Tre olika tävlingar men med ett och samma mål!

Det ska kännas att vara till skogs. Och även detta lopp glömde jag att smörja in bröstvårtorna!

Ett av mina favoritlopp är Stockholm Trail som går ute i Nackareservatet med start och mål På Hammarbyhöjdens IP. Var osäker om jag skulle köra 10 km eller 21 km. Tänkte att jag inte tränat tillräckligt (eller typ inget över 1,5 h) med långpass för 21 km. Men igår bestämde jag mig för det längre alternativet och anmälde mig. Helt magisk terräng med småstig och lite obanat.

Esa oc hans syster Marie med lilla dottern Stina och min gudson Victor var och hejade på:)

Hängde på täten och vi blev rätt snabbt en trio. Men efter ca 5 km tyckte jag det gick lite långsammare och ytterliggare några löpare anslöt till vår grupp. Var inte helt nöjd med detta. Kände vid ca 8 km i en längre uppförsbacke att det är dags att reducera gruppen igen och gick upp på första plats. Då fick jag en lucka direkt till alla de andra löparna. Vet att det är duktiga löpare jag springer med så blev lite orolig att jag kört för hårt. Men kände att det får väl bli som det blir. Tröttnar jag så tröttnar jag. Körde på i mitt tempo och såg dom andra bakom lite då och då. Fick stanna till några gånger för att se vart snitslarna tog vägen. Det är väldigt bra snitslat på detta lopp så det var nog mitt dåliga fokus som gjorde att då och då försvann dom. Jag gjorde fyra st rejäla vurpor den sista milen. Också ofokus då jag inte alltid ser alla rötter och stenar då jag plöjer fram som en obildad älgkalv  i skogen. Kände mig faktiskt inte i pangslag sista milen. Och vurpor och några sekunders letande efter snitslar här och där gör att man tappar rytmen en del. Så jag sprang och väntade på kramp eller andra löpare. Men varken kramp eller löpare kom.

En sliten gubbe på toppen av Hammarbybacken

DÅHammarbybacken ska intas då det är ca 2 km kvar sa Esa att det är lugnt bakåt. Backen gick bra men har sällan varit så seg där som jag nu var. Gjorde en rejäl vurpa efter backen på gruset och rullade nåt varv. Men upp igen bara och in i mål på idrottsplatsen som segrare:-) Gött de!

Blommor och presentkort på 2000 kr på Salmings produkter blev det i pris. Blev även lite omplåstrad efter målgång:)

I brist på medtagna fotografer och total glömska att själv ta ett enda kort under dagen, bjuder jag istället på banprofil och banskiss.

Då har jag sprungit årets mest självklara (ja förutom Öis-loppet då) lopp Stockholms brantaste. En kvarts mjölksyreeufori tillsammans med drygt 1000 andra behövande. Jag och Esa var som sig bör på plats. Inget annat lopp i Sverige likt. Men det blir vanligare även i Sverige. I Norge körs motbackelopp varje vecka. Skillnaden där är att att man oftast springer från botten av ett berg till toppen och sen går i mål däruppe bland molnen. Det hade passat mig bättre. I Stockholm finns det som ni vet inga jättebackar, så på detta lopp springer man både upp och ner och så vidare. Har skrivit rapporter från detta lopp alla år jag sprungit. Tänkte gå igenom banan  lite utförligare med er.

Start i botten av backen. Springer vänster sida upp i backen som börjar med hyfsat brant. Efter 200 meter finns ett spurtpris som oftast någon av killarna i något Stockholmsk hockeylag tar. Sen är dom klara för dagen. Själv brukar jag ligga runt 20:e man efter dessa 200 m. Så även i år. Backen övergår i lite flackare som i slutet brantas på igen. På toppen av första backen då en del spurtprisaspiranter mattats 200% brukar jag ha avancerat till ca topp 5. Så även i år. Sedan börjar första nedförs. Ogillar denna backe skarpt! Ganska brant stenig grusbacke som brukar göra att jag tappar några placeringar. Så även i år. Kan nog påstå att jag rent ut sagt är sopig på att springa fort brant nedförs. Än mer efter min skada som gör att jag får dra ännu hårdare i handbromsen. Vi kommer ner till botten igen och nu börjar andra backen uppför. Nu är det hela liftgatan upp som ska klaras av utan alltför stumma  ben på toppen så man kan släppa loss efter backen. Liftgatan börjar galet brant för att efter ca 100 m gå över i ”normalt” brant ända upp till toppen. Här brukar jag alltid avancera i fältet och oftast ligga topp 3- 5 på toppen. Så även i år. Nu börjar andra nedför som är betydligt behagligare för en annan. Nu springer man runtom själva backen. Börjar hyfsat brant, men sedan en lång skön flack nedförs till botten igen. Men det gäller att ligga på bra här för annars tappar jag för mycket tid. Här brukar jag alltid höra nån snabb flacklöpare flåsa mig i nacken. Så även i år. Slutlige trean i loppet kom precis ikapp mig då sista stigningen skulle intas. Nu springer vi höger sida upp i backen. Nu är det fullt blås, öppna spjäll och tömning av alla små sparade krafter som gäller. Även denna stigning börjar galet brant för att sen ”flackas” ut en aning innan målet väntar uppe på toppen. Om någon kommit ikapp mig nedför brukar jag här ofta dra ifrån dom igen. Så även i år. Kände mig riktigt stark i sista backen och tog faktiskt in 13 sekunder på segraren. I år slutade jag på 2:a plats. 14 sekunder från segern. Tiden blev 15 min 12 sek. Det är faktiskt bara 5 sek långsammare än 2014 då jag tränade betydligt mer. Otroligt nöjd och glad för detta kvitto. Än hänger ju gubben med rätt bra:) Kul att ha börjat tävla en del igen. Det är helt enkelt bra för min själ!

Springer ju en del. Och nästan alltid i skogen

En värdelös bloggare har jag varit! Senaste uppdateringen var från Vasaloppet. Skyller allt på lite tid, för lite träning och inga lopp att skriva om… Min vän och Holavedsbloggare Robert ”the slugger” satte häromdan ord på exakt de känslor jag haft på sistone. Även han konditionspundare och småbarnsfar. Hursomhelst kom jag  på att jag inte skrivit någon rad om 2016 års löptävlingspremiär. Så en kortfattad rapport här:

Förra torsdagen gick Milspåret 10 km mestadels grus och lite asfalt på Djurgården. Med katastrofal uppladdning bestämde jag mig 1,5 h innan start att cykla ut till Djurgården för att efteranmäla mig. Även min ständige vapendragare Esa var på plats för att springa loppet. Det var en 5 km bana som vi sprang två varv. Testade att hänga på täten för att känna lite på var kroppen stod i för slag. Sladdade faktiskt med täten hela första varvet. Men såg på min gps att km-tiderna (ca 3.20/km) var nog lite väl snabba för gubben. Hade helt rätt i detta och mattades en aning på andra varvet. Men kom i mål som 5:a på tiden 34.18. En halvminut från segraren. Så gött att göra en bra tid så här i den för säsongen extremt sena tävlingspremiären:) Banan bestod ju ändå av mestadels grus och några småbackar i alla fall. Så ingen bana att slå PB på direkt. Pratade lite med tätlöparna efteråt och konstaterade att det nog kunde gått ca en minut fortare om det bara hade varit flack asfalt. Skönt med ett kvitto att trots mindre träning på sistone så är jag tidsmässigt ungefär där jag brukar vara. Måste vara åldern…? och en djup drivkraft, vilja och motivation till att inte bli sämre. Fråga mig inte varför det är så. Inga bra svar på det. Så är det bara.

Annars rullar det på. Hänger med Olle och Mia på dagarna. Häller upp bärs på Tranan på kvällarna. Känner knappt av min långvariga skada i ljumskar och mage men får vara lite försiktig. Den finns där och påminner mig ibland. Försöker hitta luckor till träning. Hinns det inte alltid med på dagen får det ibland bli på natten.

Och imorgon är min favorit:) Stockholms Brantaste 3,3 km. Tre gånger uppför Hammarbybacken och två gånger ner.  Då är det dags att koppla på pannbenet och försöka bemästra mjölksyran så gott det bara går…)

Min käre bror och jag:-)

En liten berättelse några dagar efter då smärtan i musklerna börjar försvinna.

Vårkänslorna får börja komma till mig nu eftersom vinterns stora mål Vasaloppet är till ända. Sitter några dagar efteråt och är förnöjd med både tävlingen och hela Dalarnahelgen som liksom är hela grejen med Vasaloppet. Jag, min bror och syskonen Robban och Sofia träffades traditionsenligt i mas-stugan i Dala-Järna på fredagseftermiddagen. Jag med tåg från Stockholm och dom med bil från Småland. Det är här helgen och känslorna börjar. Fredagen genomförs fysiskt ganska lugnt. Dock kom jag lite tidigare än dom andra och passade på att dra på mig träningsvärk efter att ha varit och handlat mat för oss alla och burit fem överfulla kassar en dryg km och sedan skottat snö.  Smart??? Innebar då inte att jag blev fysiskt hämmad av detta under själva loppet utan bara psykiskt dagarna innan…) Är jag dum i huvudet som bar på allt? Är jag verkligen i slag då jag får ont i axlarna av denna triviala ansträngning? Nåväl. Nu tänker vi inte på det mer. Vi har en väldans massa annat att vela om denna efterlängtade helg. Är det något ord man kommer ihåg från våra Vasalopp är det ordet VEL. Bror hade p.g.a. en smärta i armbågen ”bestämt” sig redan innan att köra med blanka skidor. D.v.s.ingen fästvalla utan bara glid. Jag hade ”bestämt” att jag gör som du bror. Robban och Sofia var mer säkra att köra fäste då det ändå är deras far aka ”Larry Davidsson” som har full bestämmanderätt då det gäller fästvalla och glid. Annars är det väldigt trevligt på fredagskvällen. Lite pasta, vin, folköl och skakande av kolhydratsdrycker. Vi betar av väder och hur förberedelserna har varit. Allt går av sig självt. Vi har gjort det här på samma sätt i samma stuga år efter år. Velet är dock redan nu i full gång i bakhuvudet! Också det ett ständigt återkommande fenomen. Andra år har velet dock varit VILKET fäste vi ska ha. Nu var det SKA vi ha fäste över huvudtaget. Ja, tankarna snurrar. En inte alltför sen kväll avslutas med ett sista glas vin och sedan en god natts sömn. Lördagen börjar med frukost. mer skakande av kolhydratsdryck och sedan en 12 mil bilfärd upp till Sälen för att hämta nummerlappar. Resan upp blir oftast (för mig i alla fall) tankar som… Tänk… om ca 15 timmar är vi på väg upp hit igen och då…är det liksom dags. Dock med mindre ångest för varje år. Innan var det mer.. Shit vad nervös jag kommer vara om 15 timmar! Nu vet jag att jag aldrig är i närheten av den nervositet som jag då tror att jag kommer att ha. Men tanken är där. Om 15 timmar… Väl i Berga By går vi och fixar nummerlapparna och går in i expot och köper nån pryl vi inte trodde vi behövde. Alltid samma visa varje år. Jag var ju klar med inköp redan innan jag åkte till Dalarna?? Vi går ut och kollar på startområdet och känner lite på spåren med handen. Ska man söka sig till höger eller vänster i starten? Skogsdungen innan backen börjar är ju borta från och med i år. Hur påverkar det starten? Ingen av oss blir klokare på varken hårdhet av spår eller höger kontra vänster startposition. Ett annat vel och Skogsdungsproblem som dök upp redan på fredagskvällen var då Robban berättade att vår skogsdunge som vi alltid bajsar vid en timma innan start var nedsågad ända ned till tidigare års gödsel. Efter en snabb rekognisation och tips från bror så hade vi en ny potentiell dunge. Skönt!

Jag, bror, Sofia och Robban har precis kollat startrakan.

Efter ca en timma i Berga By går så färden tillbaka till Dala-Järna. Väl i stugan frampå eftermiddagen fixar vi nästa pastarätt och softar med ett halvt glas vin. Och sen börjar det! Vallaångesten, väderbevakandet och som Robban så fint och exakt uttryckte det… ÅRETS VEL! Varje år likadant. Alltid osäker väderprognos. Alltid osäkra bröderna Nilsson. Glidvallning var ju redan klart. Sen kommer vi till struktur i form av rillning (fina strukturspår man drar med hjälp av specialredskap i skidans belag) Ska det vara 1 eller 2 mm imorgon? Det blev 1 mm till slut. Sen kommer då frågan om fäste eller ej?

Bror- Jag har bestämt mig. Det blir blankt.

Jag- Jag kanske lägger lite kort fäste för att ha i första backen.

Bror-Men är det nån idé…då kanske jag också gör det. Eller va faan vet inte.

Jag -Eller är det nån idé? Jag kollar med Esa (min käre vän och vallakonsult) Som jag fick många och välformulerade svar från. Men inte blev jag mindre veligare för det.

Bror-Nä, nu packar jag ned mina blanka skidor i fodralet. Så!

Så här pågick det några timmar. Bror packade ned sina blanka och jag mina utan grundvalla med minimalt fäste för att kanske… det skulle fästa lite i första backen. Robban och Sofia var däremot väldigt säkra på sina skidor med fäste då Larry via telefon hemifrån Småland väglett dom exakt hur dom skulle valla. Skönt när skidorna är nedpackade. Ingen mer återvändo. Kvällsmålet inträffar runt 19-tiden och sen..börjar dygnet!

20.00-Läggdags

22.00 Kanske äntligen kan somna efter många tankar och toabesök av alla uppladdningsdrycker.

01.30-Uppstigning. Brukar faktiskt gå lättare att komma upp än vad man kan tro. Även för en gammal bartender. Tänker alltid vid detta tillfälle på mina jobbarkompisar som satt sig efter stängning av baren med en bärs eller glas vin och snart får gå hem och lägga sig. Frukost i form av ljust bröd, lite blåbärssoppa och kaffe står nu på tur.

The road to he…Berga By

02.30-Avresa mot Berga By. En lätt dämpad stämning i bilen. Men också den känns ändå mindre ångestframkallande för varje år. Känns dock på nåt sätt i själen att det idag är domedagen, sista nattvarden, Aragorn som väntar på uruk hai och orcher i bergsfästningen. Ja ni fattar. Nynnade för mig själv på min kampsång jag tänkte ihop på ett rullskidpass för nån vecka sedan. Melodin vet jag inte vad den heter. Men sången som spelas i en Die Hard-film då dom briserar väggen till bankvalvet med en minidigger. Och då min egna text.

Ja nu så är det dags. Nu ska det brännas fett.

Ja klungan den ska dras långt ner i helvetet.

Idag är jag den du sett som plöjde all svett och åkte så rätt.

Jag känner mig lätt så förbered dig på reträtt.

04.00-Anländer till Berga By. Snabbt på med varma kläder (Bror har en gammal jacka som han använder en gång om året. Idag är den dagen) ta med skidor och stavar och ställa sig i kön in till insläppet. Idag stod jag och bror i 2:a ledet. Robban i 3:e och Sofia i 5:e. Bror råkar alltid på folk i kön som vill prata med honom om allt som har med träning och tävling att göra. För dagen en värmlänning och en östgöte. Jag känner mig (jämfört med bror) som vanligt totalt socialt handikappad och svarar mest med korta svar på frågor från värmlänningen och östgöten som även frågar mig om träning och bla.bla. Jag frågar pliktskyldigt dom andra hur mycket har ni tränat då? Även om jag är helt ointresserad av det. Jag vill bara stå med bror och prata, känna mig tillfreds, samla energi, hålla käften och sen kl 08.00 låta kroppen tala. Jag är så imponerad av bror att han alltid är så social, glad och positiv i precis alla lägen. Även några timmar innan Vasan. Jag förbehåller mig dock rätten att just då hålla käften inför främlingar, vara samlad och något… instängd i min bubbla.

Ganska glada ändå kl 04.30:)

05.30-Insläpp till startfållorna. Vi fick plats som tvåa i våra led ungefär i mitten.  Det är ca 300 st i elitledet. Ca 500 st i 1:a led. Och sedan står vi som nr 2 i 2:a ledet. Då har vi ca 850-900 åkare framför oss i starten. Hyfsat nöjda går vi tillbaka till bilen för att invänta startdags.

Vår andra frukost kl 06.00

05.45-07.30-Det är nu man kan bli lite otålig att komma iväg på dagens äventyr. Vi slappar i bilen. Vi äter lite och hoppas på att vi inte bryter några stavar i första backen bland alla människor. 06.45 var det så dags för mig och Robban att besöka den nya dungen för första gången. Och vilken dunge! Vackert så det förslår! Nu ska det bajsas, och inte på nån sunkig bajamaja. Det trycker lätt på vid den här tiden p.g.a. frukost, kaffe och allmän nervositet. Kanske inte så mycket nervös inför om man ska åka bra i loppet eller inte. Utan mer om utrustningen kommer att hålla i folkmassan. Och om man kommer iväg hyfsat i starten o.s.v.

En inte alltför ovanlig syn i en dunge runt Berga By första söndagen i mars.

Väl åter i bilen blir det nån halvtimmes slappande innan det är dags att ta på sig tävlingsgrejerna.

07.30-Iväg till startområdet. Nu är det sista förberedelserna. Ringer hem och säger hej. Fixar vätskebälte och energi till färden. Går och bajsar för säkerhets skull. Går tillbaka och kissar för säkerhets skull. Tar på sig skidorna då det är fem minuter kvar. Önskar bror lycka till och så…

08.00-START I VASALOPPET

Ajaj, åkaren framför börjar fippla med klockan efter några hundra meter och omöjligt att åka om. Jaja. rättar in mig i ledet. Ser bror längre fram. Kommer jämsides med honom efter första branten i backen och säger hej, men ser sen att hans spår försvinner jämfört med mitt. Vi ses i Mora käre bror… Märker att det minimala fäste jag lade på var som befarat helt onödigt. Knappt ett uns av fäste. Lika bra att staka då. Tog nåt diagonaltag nån gång för att kolla om det bet nåt men inte. I 2:a led är det rätt mycket kö i första backen och då hänger man med armarna bättre i en stakrörelse än i en diagonalrörelse. Kul så här i efterhand att man vet att det går att staka sig igenom loppet. För övrigt så hör jag mer svordomar i första backen denna söndag än vad jag gör på hela övriga året. Alltså denna hets i första backen! Folk kliver verkligen över lik här. Hör mig själv skrika ”NU TAR ALLA DET JÄÄÄVLIGT LUGNT OCH FINT” Klarar dock backen utan stavbrott och någon vidare pulshöjning. Den här biten går i snigelfart verkligen. Det flyter på bra på myrarna och jag känner att jag har bra glid under skidorna. Halva loppet är då känslomässigt gjort då man kommer upp helskinnad från backen och glidet är bra. Skönt! Bara sista 87…

Äntligen ikapp bror min:)

Några km innan smågan fick jag syn på en välbekant stakrörelse. Jag skådade bror hundratalet meter framför. Nu är det bara en sak som gäller. Ikapp ska jag! Men det går segt. Åker om i spåren jämte de mest uppkörda och nysnön gör det inte enkelt för mig. Känner att det kostar energi. Men det må så vara! I mångsbodarna är jag 10 sek efter men dricker för långsamt och tappar lite på bror som är helt omedveten om min kamp några meter bakom. Men till slut är jag ikapp. Trött men glad. Bara 67 kvar…

Jag och bror stakar på och tar placeringar hela tiden. Oftast uppför där det kostar mindre att åka om i nysnöade spår än på flacken. Stavfästet var också bättre därute då inte så många andra penetrerat snön där. Vi drog oftast våra klungor vi kom ikapp och kände oss starka. Bror påstod i nån backe att han var trött och på gränsen att släppa. Men det vet jag inte vad jag ska tro om. Milen rullar på och kroppen känns bra. Ja förutom mina ben då. Hur låter det? Här står man och stakar med överkroppen och så är det benen som tar slut. Benen hjälper faktiskt till en hel del i stakrörelsen. Och då jag böjer lite onödigt mycket på benen i varje stavtag blir det ännu värre. Sista 20 km var störtloppsställning i utförsbackar en omöjlighet. Smärta finns ju även i andra delar av kroppen. Men de ställena känns först direkt efter målgång. Det är oftast bara stället där värsta smärtan finns som känns under själva loppet. Då det var en mil kvar hörde vi att vi låg på ca 440:e plats. Då börjar det kännas säkert att nå topp 500 vilket innebär en startplats i första led till nästa år. Vi hade spånat på innan loppet att om vi utifall mot alla odds skulle åka ihop i slutet så gör vi en Blomqvistare. D.v.s. åka tillsammans skida mot skida in i mål. Då det var 5 km kvar och ingen av oss släppte den andre bestämde vi oss för att göra just så.

Min käre bror och jag:-)

Brothers in arms. Vår skidtokige käre far skulle vara så glad och stolt om han vore i livet denna dag!

Sista kilometern gick ganska lugnt då vi bestämt oss för att hålla ihop. Vi tappade tiotalet placeringar på detta men det var det värt:) Jag drog tydligen längsta strået (vissa ”påstår” att jag sköt fram foten just vid målgång) och kom in på 447:e plats och bror på 448:e. Vi fick samma tid. 4.44. Robban (tid 5.08 och placering 1088) och Sofia (tid 6.45 och placering 193 i damklassen) gjorde grymma lopp. Med den progressionen som dom har, får man verkligen börja snegla sig om över axeln. Visst jag har haft bättre placeringar förr. Men då har jag ofta stått i första ledet och haft bättre förutsättningar från början. Får ju tänka på att jag och bror faktiskt tog oss förbi ca 450 åkare med tanke på startpositionen. Och som småbarnsfar och mindre träning än förr är jag jättenöjd:) Vi var alla nöjda med både kropp och skidor. Så hemfärden till Dala-Järna kändes skön och förväntansfull. Årets bästa pizza var ju på G.

Hawaii med kebabkött och kebabsås.

Tillbaka i stugan efter att både jag och bror höll på att halvt slå ihjäl oss. Jag snubblandes inne på pizzerian och bror halkandes utanför pizzerian. Robban och Sofia undrade vad faan vi håller på med. Svaret blev typ att våra ben inte riktigt lyder oss just nu…) Efter Vasaloppet med en pizza från Rojdas i Dala-Järna är en av dom stunderna på året som jag längtar till mest. Ett glas vin på det med så är man klar. Då somnar jag ovaggad. Men först ska våra lopp gås igenom i detalj och dagens alla intryck låter som gamla anekdoter från förr då de berättas. Trots att det hände för bara några timmar sedan. Ja denna traditionen vill jag aldrig ska ta slut. Tack syskonen Davidsson och bror för ännu en hellyckad helg. För det är verkligen hela helgen det handlar om. Själva tävlingen är bara en liten bricka i det stora spelet. Och skönt att nu dungefrågan är löst. Till nästa år vet jag exakt vilket träd jag ska sätta mig under. Och vilket jag INTE ska sätta mig under…

Känns lite splittrat

På dagens slaskpass ägnade sig huvudet åt lite ”poesi” som beskrev mina tankar.

”Även om mången och hård träningssituation

går hand i hand med slagkraftig prestation

innebär det ej att varje akt leder till lycka, glädje och god ton

Och ingen garant att trots lager på lager som skyddar skon

med varm och mysig fot kommer tillbaks till vallabon

Men skam den som sig ner viker och helt tappar tron

Vi härdar ut dessa hatpass i ren frustration

Ty jobbet ska göras idag och imon

första söndan i mars visar ingen pardon”

Så här glada och pigga har vi aldrig varit i Eldris förut.

Jag och brorsan bestämde oss för nån månad sedan att vi skulle ta ett litet träningsläger inför Vasan över en långhelg. Senaste helgen var det så dags. Bror hittade passande nog ett jättefint boende mitt i Mora. Några hundra meter från målet i Vasaloppet. Hade inga jätteförväntningar på snötillgång denna milda vinter… Men som jag blev överraskad!

Moraparken 1 km från målet i Mora

Helt perfekta spår väntade oss i Mora. Jag som inte åkt en enda meter i riktiga spår denna vinter, utan enbart stakat runt på hundstigarna i Hagaparken de få dagar det funnits ”tillräckligt…” med snö i Stockholm. Lyxigt värre här då. En annan väsentlig grej är att mina tidigare pass denna vinter inte varit längre än 1,5 timmarspass. Katastrof om man tänker på Vasan! Gött då med lite rejäla långpass denna helg. Det behövde jag. Dels för kroppen, men kanske mest för huvudet. Har liksom tvivlat lite på min uthållighet då det har varit helt noll med långpass. Första passet från bilden ovan var på sen torsdag eftermiddag. En mjukstart på 2 timmar.

Bror på ett mysigt myrspår i Grönklitt.

På fredagen drog vi upp till Orsa Grönklitt och tog ett 4 timmarspass på mängder av spår. Många rälsspår men också en del mindre spår som gick genom myrar och skog. Kan behövas lite omväxling på sådana här långpass. Kan erkännas att både jag och bror var rätt möra i mage och armar sista kvarten.

Krilla och Elisabeth

På kvällen var vi bjudna till Krilla och Elisabeths fina familj på middag. Krilla är min gamle vän, skidgymnasiekompis och även sambo från både gymnasietiden i Torsby och mina första år i Stockholm då han och Esa pluggade på GIH tillsammans. Krilla jobbar som tränare på Mora skidgymnasium. Ja om ni känner mig och min bror så förstår ni kanske huvudsamtalsämnet under denna middagen. Väldigt kul att träffa hela deras familj och sitta och snacka skidsport med en som kan den här sporten på riktigt.

På väg mot Garberg

På lördagen åkte vi från Mora via Eldris upp till norra Garberg där Krillas familj har en liten fäbod och tog ytterligare en mil däruppe. Vi blev bjudna på korv och kaffe vid  boden och vilade oss en stund. Det är en rejäl backe från Eldris upp till Garberg. 13 km och kanske 400-500 höjdmeter. Låter kanske inte jättefarligt. Men med tanke på rejäl träningsvärk i magen och att vi stakade 99% av sträckan så kändes det. Efter det var det på med laggen och drog ner till Mora igen. Gick snabbare hem med nedförsbacke:-) För övrigt åkte vi alla pass med värmemask då både jag och brorsan varit lite småkrassliga.

Eldris igen. Kul att se med fräscha ögon för en gångs skull.

Vi hann med ett 2 timmarspass på söndagen innan det bar hem igen. Tycker att kroppen och tekniken känns helt ok efter lite långpass. Men det är ju bara att inse att  träningen i år kunde varit lite bättre. Har blivit lite krasslig igen nu. Bäst att det går över snabbt så jag hinner träna liiiite till innan Vasan. Tack käre bror för en trevlig helg i Vasaspåret! 6:mars ska vi fightas igen!!! Kanske får äta upp det här då….men det känns som att vi är sjukt jämna:-)

När jag och mitt Lekerydsgäng var typ 17 år skulle vi erövra världen med vårt band Playryde. Blev inte riktigt så…. Kanske lika bra det:) Vi gick igång på det mesta av vad som var kutymen för ett riktigt coolt och hårt rockband. Hade antagligen spårat ut fullständigt! Olle gillar i alla fall Lekerydsemblemet och klubbanmälan är nära.

Träningen på sistone har bestått i vad jag känt att jag hinner med och vad jag velat göra. Riktigt random och väldigt skönt. Formen verkar vara detsamma… Vädret har ju fram tills nu varit fantastiskt. Ett rullskidpass i veckan har i alla fall varit lag. Gått ganska knackigt men börjar funka med stakningen nu. Har medvetet tagit det lugnare med löpning då jag känner att jag inte är helt fri från min långvariga skada. Men tävlingarna  jag hunnit med i höst har ju gått över förväntan.

Gjorde ett väldigt mysigt pass natten till fredag. Slutade på Tranan kl 23. Men skulle dit igen kl 01.30 för att förbereda inför en ombyggnation dagen efter. Onödigt att gå hem och lägga sig då, så drog på mig pannlampan och sprang ut i skogen i 1.5 h. Magiskt mysigt:)

Vinterstudion igång för säsongen!  Olle verkar ju riktigt nyfiken:)