Min käre bror och jag:-)

En liten berättelse några dagar efter då smärtan i musklerna börjar försvinna.

Vårkänslorna får börja komma till mig nu eftersom vinterns stora mål Vasaloppet är till ända. Sitter några dagar efteråt och är förnöjd med både tävlingen och hela Dalarnahelgen som liksom är hela grejen med Vasaloppet. Jag, min bror och syskonen Robban och Sofia träffades traditionsenligt i mas-stugan i Dala-Järna på fredagseftermiddagen. Jag med tåg från Stockholm och dom med bil från Småland. Det är här helgen och känslorna börjar. Fredagen genomförs fysiskt ganska lugnt. Dock kom jag lite tidigare än dom andra och passade på att dra på mig träningsvärk efter att ha varit och handlat mat för oss alla och burit fem överfulla kassar en dryg km och sedan skottat snö.  Smart??? Innebar då inte att jag blev fysiskt hämmad av detta under själva loppet utan bara psykiskt dagarna innan…) Är jag dum i huvudet som bar på allt? Är jag verkligen i slag då jag får ont i axlarna av denna triviala ansträngning? Nåväl. Nu tänker vi inte på det mer. Vi har en väldans massa annat att vela om denna efterlängtade helg. Är det något ord man kommer ihåg från våra Vasalopp är det ordet VEL. Bror hade p.g.a. en smärta i armbågen ”bestämt” sig redan innan att köra med blanka skidor. D.v.s.ingen fästvalla utan bara glid. Jag hade ”bestämt” att jag gör som du bror. Robban och Sofia var mer säkra att köra fäste då det ändå är deras far aka ”Larry Davidsson” som har full bestämmanderätt då det gäller fästvalla och glid. Annars är det väldigt trevligt på fredagskvällen. Lite pasta, vin, folköl och skakande av kolhydratsdrycker. Vi betar av väder och hur förberedelserna har varit. Allt går av sig självt. Vi har gjort det här på samma sätt i samma stuga år efter år. Velet är dock redan nu i full gång i bakhuvudet! Också det ett ständigt återkommande fenomen. Andra år har velet dock varit VILKET fäste vi ska ha. Nu var det SKA vi ha fäste över huvudtaget. Ja, tankarna snurrar. En inte alltför sen kväll avslutas med ett sista glas vin och sedan en god natts sömn. Lördagen börjar med frukost. mer skakande av kolhydratsdryck och sedan en 12 mil bilfärd upp till Sälen för att hämta nummerlappar. Resan upp blir oftast (för mig i alla fall) tankar som… Tänk… om ca 15 timmar är vi på väg upp hit igen och då…är det liksom dags. Dock med mindre ångest för varje år. Innan var det mer.. Shit vad nervös jag kommer vara om 15 timmar! Nu vet jag att jag aldrig är i närheten av den nervositet som jag då tror att jag kommer att ha. Men tanken är där. Om 15 timmar… Väl i Berga By går vi och fixar nummerlapparna och går in i expot och köper nån pryl vi inte trodde vi behövde. Alltid samma visa varje år. Jag var ju klar med inköp redan innan jag åkte till Dalarna?? Vi går ut och kollar på startområdet och känner lite på spåren med handen. Ska man söka sig till höger eller vänster i starten? Skogsdungen innan backen börjar är ju borta från och med i år. Hur påverkar det starten? Ingen av oss blir klokare på varken hårdhet av spår eller höger kontra vänster startposition. Ett annat vel och Skogsdungsproblem som dök upp redan på fredagskvällen var då Robban berättade att vår skogsdunge som vi alltid bajsar vid en timma innan start var nedsågad ända ned till tidigare års gödsel. Efter en snabb rekognisation och tips från bror så hade vi en ny potentiell dunge. Skönt!

Jag, bror, Sofia och Robban har precis kollat startrakan.

Efter ca en timma i Berga By går så färden tillbaka till Dala-Järna. Väl i stugan frampå eftermiddagen fixar vi nästa pastarätt och softar med ett halvt glas vin. Och sen börjar det! Vallaångesten, väderbevakandet och som Robban så fint och exakt uttryckte det… ÅRETS VEL! Varje år likadant. Alltid osäker väderprognos. Alltid osäkra bröderna Nilsson. Glidvallning var ju redan klart. Sen kommer vi till struktur i form av rillning (fina strukturspår man drar med hjälp av specialredskap i skidans belag) Ska det vara 1 eller 2 mm imorgon? Det blev 1 mm till slut. Sen kommer då frågan om fäste eller ej?

Bror- Jag har bestämt mig. Det blir blankt.

Jag- Jag kanske lägger lite kort fäste för att ha i första backen.

Bror-Men är det nån idé…då kanske jag också gör det. Eller va faan vet inte.

Jag -Eller är det nån idé? Jag kollar med Esa (min käre vän och vallakonsult) Som jag fick många och välformulerade svar från. Men inte blev jag mindre veligare för det.

Bror-Nä, nu packar jag ned mina blanka skidor i fodralet. Så!

Så här pågick det några timmar. Bror packade ned sina blanka och jag mina utan grundvalla med minimalt fäste för att kanske… det skulle fästa lite i första backen. Robban och Sofia var däremot väldigt säkra på sina skidor med fäste då Larry via telefon hemifrån Småland väglett dom exakt hur dom skulle valla. Skönt när skidorna är nedpackade. Ingen mer återvändo. Kvällsmålet inträffar runt 19-tiden och sen..börjar dygnet!

20.00-Läggdags

22.00 Kanske äntligen kan somna efter många tankar och toabesök av alla uppladdningsdrycker.

01.30-Uppstigning. Brukar faktiskt gå lättare att komma upp än vad man kan tro. Även för en gammal bartender. Tänker alltid vid detta tillfälle på mina jobbarkompisar som satt sig efter stängning av baren med en bärs eller glas vin och snart får gå hem och lägga sig. Frukost i form av ljust bröd, lite blåbärssoppa och kaffe står nu på tur.

The road to he…Berga By

02.30-Avresa mot Berga By. En lätt dämpad stämning i bilen. Men också den känns ändå mindre ångestframkallande för varje år. Känns dock på nåt sätt i själen att det idag är domedagen, sista nattvarden, Aragorn som väntar på uruk hai och orcher i bergsfästningen. Ja ni fattar. Nynnade för mig själv på min kampsång jag tänkte ihop på ett rullskidpass för nån vecka sedan. Melodin vet jag inte vad den heter. Men sången som spelas i en Die Hard-film då dom briserar väggen till bankvalvet med en minidigger. Och då min egna text.

Ja nu så är det dags. Nu ska det brännas fett.

Ja klungan den ska dras långt ner i helvetet.

Idag är jag den du sett som plöjde all svett och åkte så rätt.

Jag känner mig lätt så förbered dig på reträtt.

04.00-Anländer till Berga By. Snabbt på med varma kläder (Bror har en gammal jacka som han använder en gång om året. Idag är den dagen) ta med skidor och stavar och ställa sig i kön in till insläppet. Idag stod jag och bror i 2:a ledet. Robban i 3:e och Sofia i 5:e. Bror råkar alltid på folk i kön som vill prata med honom om allt som har med träning och tävling att göra. För dagen en värmlänning och en östgöte. Jag känner mig (jämfört med bror) som vanligt totalt socialt handikappad och svarar mest med korta svar på frågor från värmlänningen och östgöten som även frågar mig om träning och bla.bla. Jag frågar pliktskyldigt dom andra hur mycket har ni tränat då? Även om jag är helt ointresserad av det. Jag vill bara stå med bror och prata, känna mig tillfreds, samla energi, hålla käften och sen kl 08.00 låta kroppen tala. Jag är så imponerad av bror att han alltid är så social, glad och positiv i precis alla lägen. Även några timmar innan Vasan. Jag förbehåller mig dock rätten att just då hålla käften inför främlingar, vara samlad och något… instängd i min bubbla.

Ganska glada ändå kl 04.30:)

05.30-Insläpp till startfållorna. Vi fick plats som tvåa i våra led ungefär i mitten.  Det är ca 300 st i elitledet. Ca 500 st i 1:a led. Och sedan står vi som nr 2 i 2:a ledet. Då har vi ca 850-900 åkare framför oss i starten. Hyfsat nöjda går vi tillbaka till bilen för att invänta startdags.

Vår andra frukost kl 06.00

05.45-07.30-Det är nu man kan bli lite otålig att komma iväg på dagens äventyr. Vi slappar i bilen. Vi äter lite och hoppas på att vi inte bryter några stavar i första backen bland alla människor. 06.45 var det så dags för mig och Robban att besöka den nya dungen för första gången. Och vilken dunge! Vackert så det förslår! Nu ska det bajsas, och inte på nån sunkig bajamaja. Det trycker lätt på vid den här tiden p.g.a. frukost, kaffe och allmän nervositet. Kanske inte så mycket nervös inför om man ska åka bra i loppet eller inte. Utan mer om utrustningen kommer att hålla i folkmassan. Och om man kommer iväg hyfsat i starten o.s.v.

En inte alltför ovanlig syn i en dunge runt Berga By första söndagen i mars.

Väl åter i bilen blir det nån halvtimmes slappande innan det är dags att ta på sig tävlingsgrejerna.

07.30-Iväg till startområdet. Nu är det sista förberedelserna. Ringer hem och säger hej. Fixar vätskebälte och energi till färden. Går och bajsar för säkerhets skull. Går tillbaka och kissar för säkerhets skull. Tar på sig skidorna då det är fem minuter kvar. Önskar bror lycka till och så…

08.00-START I VASALOPPET

Ajaj, åkaren framför börjar fippla med klockan efter några hundra meter och omöjligt att åka om. Jaja. rättar in mig i ledet. Ser bror längre fram. Kommer jämsides med honom efter första branten i backen och säger hej, men ser sen att hans spår försvinner jämfört med mitt. Vi ses i Mora käre bror… Märker att det minimala fäste jag lade på var som befarat helt onödigt. Knappt ett uns av fäste. Lika bra att staka då. Tog nåt diagonaltag nån gång för att kolla om det bet nåt men inte. I 2:a led är det rätt mycket kö i första backen och då hänger man med armarna bättre i en stakrörelse än i en diagonalrörelse. Kul så här i efterhand att man vet att det går att staka sig igenom loppet. För övrigt så hör jag mer svordomar i första backen denna söndag än vad jag gör på hela övriga året. Alltså denna hets i första backen! Folk kliver verkligen över lik här. Hör mig själv skrika ”NU TAR ALLA DET JÄÄÄVLIGT LUGNT OCH FINT” Klarar dock backen utan stavbrott och någon vidare pulshöjning. Den här biten går i snigelfart verkligen. Det flyter på bra på myrarna och jag känner att jag har bra glid under skidorna. Halva loppet är då känslomässigt gjort då man kommer upp helskinnad från backen och glidet är bra. Skönt! Bara sista 87…

Äntligen ikapp bror min:)

Några km innan smågan fick jag syn på en välbekant stakrörelse. Jag skådade bror hundratalet meter framför. Nu är det bara en sak som gäller. Ikapp ska jag! Men det går segt. Åker om i spåren jämte de mest uppkörda och nysnön gör det inte enkelt för mig. Känner att det kostar energi. Men det må så vara! I mångsbodarna är jag 10 sek efter men dricker för långsamt och tappar lite på bror som är helt omedveten om min kamp några meter bakom. Men till slut är jag ikapp. Trött men glad. Bara 67 kvar…

Jag och bror stakar på och tar placeringar hela tiden. Oftast uppför där det kostar mindre att åka om i nysnöade spår än på flacken. Stavfästet var också bättre därute då inte så många andra penetrerat snön där. Vi drog oftast våra klungor vi kom ikapp och kände oss starka. Bror påstod i nån backe att han var trött och på gränsen att släppa. Men det vet jag inte vad jag ska tro om. Milen rullar på och kroppen känns bra. Ja förutom mina ben då. Hur låter det? Här står man och stakar med överkroppen och så är det benen som tar slut. Benen hjälper faktiskt till en hel del i stakrörelsen. Och då jag böjer lite onödigt mycket på benen i varje stavtag blir det ännu värre. Sista 20 km var störtloppsställning i utförsbackar en omöjlighet. Smärta finns ju även i andra delar av kroppen. Men de ställena känns först direkt efter målgång. Det är oftast bara stället där värsta smärtan finns som känns under själva loppet. Då det var en mil kvar hörde vi att vi låg på ca 440:e plats. Då börjar det kännas säkert att nå topp 500 vilket innebär en startplats i första led till nästa år. Vi hade spånat på innan loppet att om vi utifall mot alla odds skulle åka ihop i slutet så gör vi en Blomqvistare. D.v.s. åka tillsammans skida mot skida in i mål. Då det var 5 km kvar och ingen av oss släppte den andre bestämde vi oss för att göra just så.

Min käre bror och jag:-)

Brothers in arms. Vår skidtokige käre far skulle vara så glad och stolt om han vore i livet denna dag!

Sista kilometern gick ganska lugnt då vi bestämt oss för att hålla ihop. Vi tappade tiotalet placeringar på detta men det var det värt:) Jag drog tydligen längsta strået (vissa ”påstår” att jag sköt fram foten just vid målgång) och kom in på 447:e plats och bror på 448:e. Vi fick samma tid. 4.44. Robban (tid 5.08 och placering 1088) och Sofia (tid 6.45 och placering 193 i damklassen) gjorde grymma lopp. Med den progressionen som dom har, får man verkligen börja snegla sig om över axeln. Visst jag har haft bättre placeringar förr. Men då har jag ofta stått i första ledet och haft bättre förutsättningar från början. Får ju tänka på att jag och bror faktiskt tog oss förbi ca 450 åkare med tanke på startpositionen. Och som småbarnsfar och mindre träning än förr är jag jättenöjd:) Vi var alla nöjda med både kropp och skidor. Så hemfärden till Dala-Järna kändes skön och förväntansfull. Årets bästa pizza var ju på G.

Hawaii med kebabkött och kebabsås.

Tillbaka i stugan efter att både jag och bror höll på att halvt slå ihjäl oss. Jag snubblandes inne på pizzerian och bror halkandes utanför pizzerian. Robban och Sofia undrade vad faan vi håller på med. Svaret blev typ att våra ben inte riktigt lyder oss just nu…) Efter Vasaloppet med en pizza från Rojdas i Dala-Järna är en av dom stunderna på året som jag längtar till mest. Ett glas vin på det med så är man klar. Då somnar jag ovaggad. Men först ska våra lopp gås igenom i detalj och dagens alla intryck låter som gamla anekdoter från förr då de berättas. Trots att det hände för bara några timmar sedan. Ja denna traditionen vill jag aldrig ska ta slut. Tack syskonen Davidsson och bror för ännu en hellyckad helg. För det är verkligen hela helgen det handlar om. Själva tävlingen är bara en liten bricka i det stora spelet. Och skönt att nu dungefrågan är löst. Till nästa år vet jag exakt vilket träd jag ska sätta mig under. Och vilket jag INTE ska sätta mig under…