I brist på medtagna fotografer och total glömska att själv ta ett enda kort under dagen, bjuder jag istället på banprofil och banskiss.

Då har jag sprungit årets mest självklara (ja förutom Öis-loppet då) lopp Stockholms brantaste. En kvarts mjölksyreeufori tillsammans med drygt 1000 andra behövande. Jag och Esa var som sig bör på plats. Inget annat lopp i Sverige likt. Men det blir vanligare även i Sverige. I Norge körs motbackelopp varje vecka. Skillnaden där är att att man oftast springer från botten av ett berg till toppen och sen går i mål däruppe bland molnen. Det hade passat mig bättre. I Stockholm finns det som ni vet inga jättebackar, så på detta lopp springer man både upp och ner och så vidare. Har skrivit rapporter från detta lopp alla år jag sprungit. Tänkte gå igenom banan  lite utförligare med er.

Start i botten av backen. Springer vänster sida upp i backen som börjar med hyfsat brant. Efter 200 meter finns ett spurtpris som oftast någon av killarna i något Stockholmsk hockeylag tar. Sen är dom klara för dagen. Själv brukar jag ligga runt 20:e man efter dessa 200 m. Så även i år. Backen övergår i lite flackare som i slutet brantas på igen. På toppen av första backen då en del spurtprisaspiranter mattats 200% brukar jag ha avancerat till ca topp 5. Så även i år. Sedan börjar första nedförs. Ogillar denna backe skarpt! Ganska brant stenig grusbacke som brukar göra att jag tappar några placeringar. Så även i år. Kan nog påstå att jag rent ut sagt är sopig på att springa fort brant nedförs. Än mer efter min skada som gör att jag får dra ännu hårdare i handbromsen. Vi kommer ner till botten igen och nu börjar andra backen uppför. Nu är det hela liftgatan upp som ska klaras av utan alltför stumma  ben på toppen så man kan släppa loss efter backen. Liftgatan börjar galet brant för att efter ca 100 m gå över i ”normalt” brant ända upp till toppen. Här brukar jag alltid avancera i fältet och oftast ligga topp 3- 5 på toppen. Så även i år. Nu börjar andra nedför som är betydligt behagligare för en annan. Nu springer man runtom själva backen. Börjar hyfsat brant, men sedan en lång skön flack nedförs till botten igen. Men det gäller att ligga på bra här för annars tappar jag för mycket tid. Här brukar jag alltid höra nån snabb flacklöpare flåsa mig i nacken. Så även i år. Slutlige trean i loppet kom precis ikapp mig då sista stigningen skulle intas. Nu springer vi höger sida upp i backen. Nu är det fullt blås, öppna spjäll och tömning av alla små sparade krafter som gäller. Även denna stigning börjar galet brant för att sen ”flackas” ut en aning innan målet väntar uppe på toppen. Om någon kommit ikapp mig nedför brukar jag här ofta dra ifrån dom igen. Så även i år. Kände mig riktigt stark i sista backen och tog faktiskt in 13 sekunder på segraren. I år slutade jag på 2:a plats. 14 sekunder från segern. Tiden blev 15 min 12 sek. Det är faktiskt bara 5 sek långsammare än 2014 då jag tränade betydligt mer. Otroligt nöjd och glad för detta kvitto. Än hänger ju gubben med rätt bra:) Kul att ha börjat tävla en del igen. Det är helt enkelt bra för min själ!