dollablog

Då sitter jag återigen här med såriga ömmande ben efter ännu ett deltagande i Tjurruset. Ja jag slog mig lite i år igen…) Ja det är som det ska vara! En klart bättre bana i år än förra året. Vi började kolla på brorsonen Viggo när han sprang Kalvruset 3 km. En riktig kämparinsats med hinder och träsk på vägen. Sedan såg vi på brorsdotter Fanny och brors fru Sofia när dom stack i väg på 10 km. Alltså Fanny! Aldrig sprungit en hel mil i sträck tidigare. Hennes första mil någonsin bestod av svår backig terräng, hinder och en j…a massa träsk och lera. Imponerande! Kl. 13.40 var det så dags för brorsan och mig att sticka iväg. Kul att inte veta så mycket om banan som ska springas. Kom iväg riktigt bra i starten och fick springa så fort jag ville. Några stack iväg i ett rasande tempo. Och med tanke på min andning redan efter en halv km tog jag nog rätt beslut att inte följa. Kändes lite väl flåsig tycker jag. Låg på en kanske 8:e plats första km. Kom dock in i andningen efter ett tag. I terrängen hände det mycket. Vatten, slingrig småstig med naturliga hinder och lite backar. Placeringsmässigt hände inte jättemycket. Pendlade mellan 6-9 plats beroende på vilken terräng det var just för tillfället. Kändes bra uppför och på stigar. Kändes farligt för mina ömmande ljumskar i branta hala nedförslöpor. Vågade inte riskera att slinta för mycket. Då skulle ljumskarna vara körda. Var en riktig sopa över trähindren och i kärren faktiskt. Vid 7 km saknade jag dom riktiga stigningarna som uteblev. Visst, backar var det. Men inte de där rejäla motluten. Låg vid 7 km ändå på 6:e plats. Men sedan väntade mycket ”simgång” i kärren. Tappade en hel del här och några sprang/simgångade om. Inte helt nöjd med det. Men är det ett tjurrus så är det! Det är ju så här det ska vara. I sista kärret stod Mia, Sofia, Fanny och Viggo och hejade på. Gött med lite hejarrop när jag behövde det som mest:) Sprang i mål på en 9:e plats. Tiden blev 45.21. Inte nöjd att tappa några placeringar på slutet. Men nöjd med loppet i övrigt. Jag var ju 4:a förra året. Men det var nog lite bättre konkurrens i år. Bl.a.några riktigt bra orienterare. Fjolårets segrare blev i år 4:a. Inte mitt starkaste lopp i år men kul var det! Brorsan som knappt sprungit något i år p.g.a. hälsporre gjorde ett riktigt starkt lopp och slutade på plats 100. Det är en riktig kämpe det! Ja nu är det väl dags att anmäla sig till nästa års tillställning så man får sig en plats…)

Min brorson Viggo rusar mot mål i Kalvruset.

Jamen det funkade ju riktigt bra det här. Lidingöloppet 2014 är genomfört! Och det blev en riktigt trevlig helg med mina vänner och klassikerdeltagare Erik, Nielz och brorsan. Dom riktiga hjältarna! Erik och Nielz har ju knappt tränat inför dessa 30 km som ska springas. Brorsan vet ni som följt bloggen, tränar ju en hel del. Men en hälsporre har gjort det omöjligt för honom att löpträna inför detta lopp. Så dessa tre hjältar sprang igenom loppet med bravur. Trots trötta och krampande ben. Jag hade till kvällen strategiskt valt ut en krog i absoluta närheten till vår lägenhet för att inta ett rejält skrovmål efter loppet. Det visade sig som ett bra drag. Mia och Esa som var med och käkade, fick beskåda fyra slitna gåendes pojkar som såg ut att tävla i vem som kunde se mest skitnödig ut:::)

Erik, Nielz, jag och bror (sittandes på varsin sten för att inte bli blöta i häcken) innan start på Koltorps gärde. Och vilket väder! Galet perfekta förhållanden!

Som jag skrev i förra inlägget så har jag varit lite orolig för lite skavanker som jag dragits med ett tag. Blev faktiskt ganska snabbt lite stel i höger sätes/hamstring och tänkte att det här blir tufft. Framförallt i dom för mig hatade och branta nedförsbackarna. Även uppför fick jag tänka till lite mer än vanligt. Även om dom funkade helt ok. För övrigt vet jag att jag vanligtvis kanske ibland tar i för mycket för mitt eget bästa i uppförsbackar. Med tanke på ransonering av krafter. Men det skiter jag i. Jag springer för att det är kul. Och det är kul att springa fort uppför!

Mia, svärmor Eva och svärfar Lars var med och hejade på. Svärfar har som vanligt tagit bilderna. Förutom bilden innan start.

Starten var som vanligt… Alldeles för långt bak för att springa i det tempo jag vill. Blev lite kryssande i början. Men kom in i rätt tempo hyfsat snabbt. Låg på ca 100:e plats vid 7 km. Planen var att gå för en tid runt 1.55. Det innebär 3.50/km. Men för att ha lite tid till övers inför sista 15 som är mer kuperad och man börjar känna av distansen, bör jag de första 15 hålla ca 3.45/km. Håller det så håller det. Och det visade sig att skavankerna förblev endast lite stelhet loppet igenom. Visst, lite hämmande. Men mycket bättre än vad jag vågat hoppas på. Tog lite placeringar efter hand. Klarade av knixiga partiet mellan 16-20 km, och kände att jag hade krafter kvar då sista milen började.

Grönstabacken här, och nu börjar sista beryktade milen. Och nog finns det lite krafter kvar i kroppafaan ändå. Här låg jag på plats 73. Fick lite energi av Mia i form av både liquid och påhejning. Kom lite senare ikapp tnt-kollegan Niclas Sjögren som vanligtvis springer på tider runt 1.50. Men i år haft massa skadebekymmer. Vi växeldrog härifrån och in till ca 27 km där han knäckte mig med grym nedförslöpning. Tog placeringar hela tiden. Även om jag själv började få lite små krampryckningar sista 5 km, är det skönt att känna att de flesta andra runt mig verkar vara ännu mer slitna. Ja, förutom Niclas då som sa tack och hej i en utförslöpa. Skön känsla att komma in på upploppet och veta att jag kommer att vara nöjd och glad med dagsverket. Tiden blev 1.55.30. Placeringen 52:a. En placering bättre än förra året. 26 sekunder sämre. Men det är jag supernöjd med. Vågade kanske hoppas på men inte riktigt tro innan loppet. Efter mitt lopp hängde jag med Mia och svärföräldrarna och hejade på brorsan, Erik och Nielz. En lång dag avslutades med kött, bärs och vin på Texas Long Horn. Sedan somnade vi snabbt in i vår helgen till ära tillfälligt fullbelagda lägenhet. Tack för en trevlig Helg!:)