Toppen av Ottfjället under vandringen i torsdags

”I wont take the easy road” som First Aid Kit sjunger. Nä…Axa fjällmaraton är inte den enklaste vägen här i världen. Men kanske för mig den än så länge vackraste! Men om vi tar det från början. Jag och Mia åkte upp till Ottsjö redan i söndags för en semesterfjällvecka. På programmet stod två tävlingar och dom andra dagarna fjällvandringar. Först var det Mia och jag. Sedan kom Mias polare Maria och sedan även mina svärföräldrar. Svärfar har för övrigt tagit bilderna från tävlingen med bra upplösning i detta inlägg…)

Tur med vädret nästan varje dag.

Vandringarna med fint väder och grymma vyer var helt underbara! Hade också möjlighet att reka delar av fjällmarans bana. Onsdagens tävling Ottfjället upp, 6km, 680 hödmeter som jag skrev om i förra inlägget blev en bra genomkörare. Och bara uppför förutom den första kilometern ska ju passa mig som handsken. Lite för långt efter för att vara supernöjd. Kände mig riktigt sopig på dom våta hala spängerna. Där lyser min fjällovana igenom lite…men jag är ändå nöjd. Skitkul lopp! Och kul att springa med massa namn kunniga skidåkare och backlöpare.

Fina Ottsjön och Ottjlället i bakgrunden.

Mia och Maria på väg uppför Ottfjället i torsdags

Som icke badkruka får man ju passa på med denna utsikt!

Starten i lördags

Så till huvudnumret denna fjällvecka. Axa fjällmaraton. Även om det kanske inte är optimalt för uppladdningen med massa fjällvandringar inför, tycker jag benen kändes bra. Perfekt väder och allt. Soligt men inte för varmt. Kom i vanlig ordning iväg lite för långt bak. Tycker ofta det går för fort i början. Vi har ju ändå 43 km på oss att bli trötta. Efter några km börjar första stigningen upp mot Skalknippen. Blev lite väl mycket kö här. Fick springa om lite folk på den smala stigen. Men efter ett tag kändes det som att jag kom i fas. Hade sikt på kollegan Edvin från Team nordic trail och världsmästaren Emelie Forsberg hundra meter fram. Kom ikapp dom precis vid Skalknippen efter ca 8 km. Och nu börjar en rejäl nedförslöpning bland stenar, lera, spänger och småstig. Tycker att jag ger allt utför, men blir av många rejält ifrånsprungen här. Av Emelie, Edvin och några till. Alltså Edvin! Jäklar vilken utförslöpning!

Drickapaus vid Ottsjö fjällby där vi även bodde. Och Mia står redo med två nya flaskor sportdryck.

Mia var högst oförberedd på pussen jag gav henne i Ottsjö efter 16 km. Hade själv inte varit jättesugen på dom läpparna då. Men hon tog emot den i alla fall…)

Vid Ottsjö fjällby efter 16 km var det vätskekontroll. Och Mia stod beredd med två nya vätskeflaskor som jag bytte till. Hon tog emot min puss som tack!:)

Ned mot Ottsjö city på en brantmen för omväxlingd skull…. enkel stig…)

Efter Ottsjö är nedförslöpningen äntligen över för en stund. En km flackt övergår till en lång och fin stigning upp mot Hållfjället. Här går det riktigt bra. Kommer ifatt och springer ifrån Emelie och Edvin. Stigningen går över till lite flackare och små upp och nedförs fram till Hållfjällets fjällstation. Ser mäktiga Ottfjället på andra sidan Ottsjön och är förväntansfull. En teknisk utförslöpning ned mot Nordbottnen väntar sen. Här kommer förståss utförsdårarna ikapp igen. Känner också här första krampkänningarna. Nej!!! Alldeles för tidigt! Nåja, kanske bara är tillfälligt. Efter Nordbottnen börjar grymma stigningen upp mot Ottfjället. Åter ikapp och ifrån Emelie och Edvin. Men krampen känns mer nu. Måste gå en hel del där jag hoppats kunna få kötta uppför. Kramp hör till spelet. Det vet jag. Men ändå irriterande frustrerande att helt oberörd i flåset måste gå när jag vill kötta. Men fortfarande väldigt glad och tacksam att få ta del av denna utsikt och upplevelse. Folk står och hejar glatt. Jag blir glad! Hör att jag ligger på 13:e plats. Det är väl ändå helt ok för en 40-årig bartender från Stockholm som är uppe i fjällen och springer för första gången på 25 år tänker jag. Börjar dock känna här att målet sub 4 timmar ligger risigt till. Smyger med försiktig löpning blandat med gång upp mot toppen. Fortfarande underbart att vara här! Når toppen och tar tid på mig att få i mig mycket dricka innan den för mig med krampande vader och nu även ljumskar och mage fruktade utförslöpningen. Edvin och Emelie kommer åter igen ikapp. Och nu i princip 8 km bara nedförs på spänger, klippblock och stenar. Bye bye! Det var en ära att få springa med er delvis. Men vi ses i mål. Edvin sprang här ifrån mig med över 7 minuter!! Emelie ca 6 minuter! Jag kämpar ned mot Vålådalen. Joggen bryts ibland av med korta stopp då musklerna drar ihop sig allt mer. Men fortfarande glad av alla glada hejarrop. Vid ca 40 km går de tekniska utförsstigarna över till grusväg nedför. Just nu som en skänk från ovan. Benen känns här lite bättre och med lukt på målet håller jag faktiskt här hyfsad fart ändå. Det är nog i detta tillfälle mer psykiskt än fysisk…)

Sista insatsen för en stel gubbe med krampande ben att få till en värdig målgest

Några hundra meter från mål ser jag Mia som står och hoppar upp och ner:-) En underbar känsla nu. Och så målgången. Gör en sista muskelansträngning för målgestens skull. Varenda muskel får gärna krampa nu. För nu är jag i mål!!!:-) Placeringen blev 14:e plats i herrklassen. 15:e totalt eftersom Emelie var före i damklassen. Tiden blev 4.07.26. Såklart tidsmässigt inte helt nöjd med tanke på andra resultat jag gjort i år. Men otroligt nöjd, glad och stolt att få ha genomfört denna grej. Det är inte bara ett lopp. Det är en upplevelse som man får räkna in alla grejer man fått vara med om på denna dag.

I samspråk med en världsmästare efter loppet

Fick inte bara äran att få springa med Emelie Forsberg. Fick även äran att snacka lite med henne efter loppet. Hon blev överlägsen damsegrarinna och rekordkrossare denna dag.  Ett stort tack till arrangören och allt folk som hejade på i lördags. Och tack till Eva, Lars, Maria och framförallt Mia som än en gång hejat fram mig på mina äventyr!:)

Pussokram!