dollablog

Jag och brorsan en halvtimme innan

Då är Vasan 2014 genomförd. Skrev förra året att jag hade kanske första året utan strul med utrustningen. Nu var jag tillbaka till ”det vanliga” igen…)
Vasaloppets morgon finns det en stor längtan. Längtan att komma igång med tävlingen. För i svåra vallaförhållanden har man dagarna innan hört alla olika vallatips till leda. Och osäkerheten på rätt valla faller på. Men det är bara att till slut bestämma sig och hoppas på fina skidor under loppet. Starten går ju kl 08. Men dagen börjar tidigare än så.

Kl 02- Dags att vakna och käka frukost

Kl 03- Åker från stugan i Dala-Järna till
Berga by. Ca 12 mil

Kl 04.30- Ankomst till Berga By

Kl 04.40- Ställer oss i kön för inläggning av skidorna för att paxa en bra startplats.

Kl 05.30- Insläpp på startområdet. Paxar sin plats.

Kl 06- Tillbaka i bilen. Käkar lite. Softar lite. Går ner i skogsdungen och bajsar. Vägrar bajamajorna!!!

Kl 07.30- Går från bilen till starten.

Kl 08- Äntligen dags!!!

Och så är vi iväg. Den ofrusna tjärnen på startrakan gör att spåren snart efter start går från ca 50 spår till endast 12. Funkar bra ändå med tanke på den stora massan. Får bra flyt i första backen. Ser brorsan jämte mig. Kollar läget och inser att jag har lite bättre fäste än honom i backen. Han har tränat mindre än mig i år. Men kom ändå i på en grym 360:e plats! Imponerande av min 6 år äldre bror:-) Skidorna fryser i lite. Men inte för mycket. Fästet känns bra och nu kommer snart första sluttande nedförsbacken då jag äntligen får kolla in om glidet är ok jämfört med medtävlarna. Och det är det!:-) Kanske inte bättre än många andra men inte heller sämre. Och det räcker. Och stavarna håller. Nu börjar man slappna av lite. Nu är största faran över. Och kroppen känns bra. Sedan är det att hitta klungan med rätt fart och staka staka staka. Alltid lika skönt då första uppförsbacken kommer så jag får använda benen lite också. Och jag tror jag ligger hyfsat till. Ca 250:e. Och här ska jag ligga och känna in loppet lite. Svårt före men lika för alla. Och jag kommer in i fint flyt. Och när det är mindre än halva loppet kvar och alla börjar bli slitna ska jag om krafterna finns öka lite. Det är så det brukar vara. MEN…. När jag tror att faran är över slår den till! I en en uppförsbacke 3 km från Oxberg är en bakomvarande på mina skidor i ett diagonalbentag och jag ramlar framstupa. Ska resa mig upp. Men innan jag hinner upp ska den bakomvarande springa om mig och knäcker staven för mig. Jag svär en del. Den nu framförvarande ber om ursäkt i farten och skyndar vidare. Här rinner en del tankar genom huvudet och en hel del energi rinner ut. Men jag åker vidare med en hel vänsterstav och en halv högerstav till Oxberg. Hämtar ut en ny stav i Oxbergs stavbod. Med en gammaldags rem??? Frågar om dom inte har en ”vanlig” rem med Kardborreband så att staven inte kan tappas. Men inte… Håller stenhårt i staven de sista 3 milen för att inte tappa den. I nästa kontroll stannar jag till i stavboden igen och frågar efter en stav med en ”riktig” rem med kardborre. Javisst säger dom och hämtar upp en ny stav med en likadan rem utan kardborre. Jag inser att jag och den gamle remmen kommer att följas åt till Mora. Jag börjar också märka att trugan på lånestaven börjar röra sig. Inser att den sitter löst men vågar inte börja pilla på den. Då kanske den lossnar helt. Kämpar på och fixar med den gamle remmen en del och börjar bli trött i handen då jag måste hålla stenhårt i staven. Vid Eldris 9 km till mål börjar jag även bli lite yr av energibrist. Men kör på i klungan jag hamnat i och har en plan att de sista kilometrarna ska försöka plocka några placeringar. Men vid 3 km från mål är nu den innan lösa trugan nu helt borta. Tappar klungan och åker utan truga till Mora. Det låter kanske som att jag förlorar en timme på det här. Och så känns det också. Men i verkligheten kanske det handlar om högst 5-8 minuter. Det hade dock antagligen blivit ett fint placeringspers. Men jag är jättenöjd med min prestation. Och det blev till slut bara 20 placeringar sämre än i fjol. Och den sköna känslan då jag ser målportalen i Mora! Den är fantastisk!:-) Jag blev 273:a och tiden blev 4.43.31. Och med tanke på sämre skidföre i år och stavstrul så är jag supernöjd! Att det inte var ett helt optimalt lopp i år gör att jag faktiskt redan nu är sugen på att göra ett fint Vasalopp 2015. Det gäller bara att vara med när anmälningsslussen öppnar så att jag får mig en plats!!!
Puss och kram på er!

Då har jag kört säsongens första skidtävling! Var nere i Småland och hälsade på min kära familj i helgen. Och lämpligt nog gick Stråkenloppet i söndags. Såg det som en chans till en bra genomkörare inför Vasan i mars. Brorsan hängde ju förstås på och även Robban och Markus.
En flack knapp 4-kilometersbana skulle tas 11 gånger. Hade på fäste under skidorna även om det hade gått att staka runt utan problem. Men skönt i dom små motluten att få använda benen ibland också. Om inte annat för omväxlings skull… Är ju rätt tradigt att bara stå och staka även om många i fältet gjorde det. Jag hade inga större förväntningar på placering. Bara skönt att veta om jag ligger i fas. Det började som det brukar göra. Med en strulig start och jag hamnar rätt långt bak. Svårt på en smal konstsnöslinga att åka om i början. Bara att rätta in sig i ledet. Sedan spricker det upp mer och mer och jag kan plocka placeringar i en jämn takt. Fick några klungor att åka med emellanåt. Kroppen kändes bra och det var kul att åka slalom mellan folk vi varvade. Alltid kul med lite andra inslag än och bara stå och staka på en flack raksträcka som det är ibland på tävlingar. Självklart även lite frustrerande om man fastnar bakom folk och det är omöjligt att köra om. Kul även på en varvbana att se hur tätåkarna som man ser på olika ställen varje varv ligger till. Och att se om brorsan och jag möts på ungefär samma ställe på varje varv:-) De sista varven tänkte jag köra slut på mig rejält och ökade en växel. Det gjorde att jag åkte ifrån min klunga en del. Jag kom in på 16:e plats. Det är jag nöjd med även om det är 15 minuter efter dom första åkarna. Då ett varv tog ca 10 minuter förstår ni då att även jag blev varvad av täten. Det är ändå så pass bra åkare som kan blanda sig i topp 20 på Vasaloppet. Och dom tänker jag inte jämföra mig med…) Blev dock bäste åkare från klubbar från Jönköpingstrakten och fick tack vare det både bild och en kort intervju i Jönköpingsposten:-) Brorsan, Robban och Markus körde också bra och jag tror vi alla fick ett bra kvitto var vi står inför årets mål Vasaloppet. Min brorson Viggo körde stenhårt i barnloppet och han stakar på som bara den! Potential skådar jag hos honom! Om han blir lika skidtokig som mig och hans far då han blir lite äldre är dock både svårt och ibland lite knepigt att bli:-)

”Kvick och smidig… Det är dom två orden som ploppar upp i mitt huvud när jag ser dig”  Det sade min kära fru till mig med 100% ironi när jag skulle resa mig upp från soffan dagen efter backmaran…) Ja så paj i benen har jag nog aldrig varit någon gång förut! I lördags var det så dags för den intressanta maran i Hammarbybacken. Vi skulle ta slalombacken upp. Sedan springa runt backen ner till botten igen. 22 varv+ en extra gång upp till toppen där vi gick i mål. Ca 50 pers med blandade känslor stod vid roten av Hammarbybacken kl 09.00 på lördag morgon för att anta utmaningen på dom dryga 42 kilometrarna. En löparnörds våta dröm…eller mardröm? Ett lopp som är något mer än ett vanligt lopp. Och av alla datum på detta år ska det ju självklart göras då det är som allra jävligast på hösten. Nu hade vi ju en grym tur att det var uppehåll, runt nollgradigt och faktiskt soligt då och då. Kunde ju varit regn och snålblåst. Då hade det blivit ännu mera jävligt.

Morsan och Mia ser ut som om dom vallar mig i mål, vilket jag väl behövde just då…)

Med mig hade jag en hel skara med påhejare och drickalangare. Mia som varit på jobbfest kvällen innan och sovit 3 timmar är med redan innan start. Hon är min stora hjälte denna dag:-) Hon stod nästan helt själv i backen i början av loppet och sprang långt upp och ner för stora delar av backen för att serva och heja på mig. Esa kommer snart efter. Sedan Nicke, Peter och Nusin, Morsan och Chrille, och mina svärföräldrar Eva och Lars. Alla sprang och hejade fram. Det ger mycket extraenergi! Svärfar har även tagit fotona i detta inlägg. Starten går och vi pinnar på uppför backen i makligt tempo. Märker ganska snart att jag får en lucka till tvåan i loppet. Känns bra varv efter varv och luckan växer lite hela tiden…. första halvan. Tänker självklart att jag kanske kör på för fort. Vet att en del rutinerade ultralöpare är med och skrattar antagligen åt mig att jag kör för hårt. Men allt känns bra. Kontrollerad uppförslöpning med ett jämnt tempo och korta steg. Släpper på utför runt backen med avslappnad löpning. Varför ändra på det upplägget? I ca 17 varv känns det på detta sätt. Har väl en dryg backes ledning som mest, vilket i tid innebär ca 3 minuter. Tvåa ligger min namne Daniel Nilsson från FK Studenterna som också han är född 1974. Han vann SM förra året på 100 km. Snacka om rutinerad.  Jag känner mig hur bra som helst vad gäller flås och energi.

Men…krampen som jag vet kan komma kom. Och som den kom!!! Kunde inte förmå mig att springa på som jag ville. Försiktiga löpsteg blev till delvis gång. Tror det var på varv 19 som min namne Daniel sprang förbi med lätta steg. Visste att denne ultralöpare skulle avsluta starkt. Visste dock inte att jag skulle avsluta så svagt! Det blir ju även lite psykiskt jobbigt vid denna negativa trend i loppet.  Krampen satte sig överallt. Vaderna, baksida lår, framsida lår, höftböjare och ljumskar. Så otroligt frustrerande att helt oberörd i flåset inte kunna köra på. Styltade mig fram de sista varven. Fick krampattacker så jag var tvungen att sätta mig ned ibland. Blev omsprungen av många löpare som jag varvat med flera varv. Men skam den som ger sig. I mål kom jag i alla fall som 2:a. ca 8 minuter efter Daniel och ca 7 minuter före trean Niclas som även han är en rutinerad ultralöpare. Min tid blev 3.33.42. Alltså, det låter kanske i texten som om jag vore missnöjd? Ja missnöjd och frustrerad över mina fem sista varv är jag. Men totalt sett är jag supernöjd! Segraren Daniel krossade banrekordet. Men även jag slog det gamla banrekordet med ca 4 minuter:-) Och vilket stöd jag hade från mina kära vänner och familj som var och hejade på detta spektakel! Ni är fantastiska:-)

Målgång och mitt ansiktsuttryck säger det mesta. Smärta och lättnad i en skön kombo! Fick höra i efterhand att ryktet från de andra löparna hade gått att jag under slutet av loppet gått in i väggen. Då hade min käre vän Esa som känner mig bäst vad gäller träning och tävling kontrat med ”Ja men han kommer att gå igenom den väggen” Vilka fina ord! Blir helt rörd:-) Ja vilken dag! Med mig tar jag den sköna lätta känsla jag hade de första 17 varven. Min syreupptagning har nog aldrig varit bättre. Uthålligheten för sådana här extrema lopp kan jag dock förbättra ännu mera. Det jag vet är att du och jag Hammarbybacken kommer att ses igen. Om det är i nästa års mara eller i något annat lopp, det vet jag ej? Men vi kommer att ses. Och då ska jag ta dig hela vägen! Ända in i kaklet!