”Kvick och smidig… Det är dom två orden som ploppar upp i mitt huvud när jag ser dig”  Det sade min kära fru till mig med 100% ironi när jag skulle resa mig upp från soffan dagen efter backmaran…) Ja så paj i benen har jag nog aldrig varit någon gång förut! I lördags var det så dags för den intressanta maran i Hammarbybacken. Vi skulle ta slalombacken upp. Sedan springa runt backen ner till botten igen. 22 varv+ en extra gång upp till toppen där vi gick i mål. Ca 50 pers med blandade känslor stod vid roten av Hammarbybacken kl 09.00 på lördag morgon för att anta utmaningen på dom dryga 42 kilometrarna. En löparnörds våta dröm…eller mardröm? Ett lopp som är något mer än ett vanligt lopp. Och av alla datum på detta år ska det ju självklart göras då det är som allra jävligast på hösten. Nu hade vi ju en grym tur att det var uppehåll, runt nollgradigt och faktiskt soligt då och då. Kunde ju varit regn och snålblåst. Då hade det blivit ännu mera jävligt.

Morsan och Mia ser ut som om dom vallar mig i mål, vilket jag väl behövde just då…)

Med mig hade jag en hel skara med påhejare och drickalangare. Mia som varit på jobbfest kvällen innan och sovit 3 timmar är med redan innan start. Hon är min stora hjälte denna dag:-) Hon stod nästan helt själv i backen i början av loppet och sprang långt upp och ner för stora delar av backen för att serva och heja på mig. Esa kommer snart efter. Sedan Nicke, Peter och Nusin, Morsan och Chrille, och mina svärföräldrar Eva och Lars. Alla sprang och hejade fram. Det ger mycket extraenergi! Svärfar har även tagit fotona i detta inlägg. Starten går och vi pinnar på uppför backen i makligt tempo. Märker ganska snart att jag får en lucka till tvåan i loppet. Känns bra varv efter varv och luckan växer lite hela tiden…. första halvan. Tänker självklart att jag kanske kör på för fort. Vet att en del rutinerade ultralöpare är med och skrattar antagligen åt mig att jag kör för hårt. Men allt känns bra. Kontrollerad uppförslöpning med ett jämnt tempo och korta steg. Släpper på utför runt backen med avslappnad löpning. Varför ändra på det upplägget? I ca 17 varv känns det på detta sätt. Har väl en dryg backes ledning som mest, vilket i tid innebär ca 3 minuter. Tvåa ligger min namne Daniel Nilsson från FK Studenterna som också han är född 1974. Han vann SM förra året på 100 km. Snacka om rutinerad.  Jag känner mig hur bra som helst vad gäller flås och energi.

Men…krampen som jag vet kan komma kom. Och som den kom!!! Kunde inte förmå mig att springa på som jag ville. Försiktiga löpsteg blev till delvis gång. Tror det var på varv 19 som min namne Daniel sprang förbi med lätta steg. Visste att denne ultralöpare skulle avsluta starkt. Visste dock inte att jag skulle avsluta så svagt! Det blir ju även lite psykiskt jobbigt vid denna negativa trend i loppet.  Krampen satte sig överallt. Vaderna, baksida lår, framsida lår, höftböjare och ljumskar. Så otroligt frustrerande att helt oberörd i flåset inte kunna köra på. Styltade mig fram de sista varven. Fick krampattacker så jag var tvungen att sätta mig ned ibland. Blev omsprungen av många löpare som jag varvat med flera varv. Men skam den som ger sig. I mål kom jag i alla fall som 2:a. ca 8 minuter efter Daniel och ca 7 minuter före trean Niclas som även han är en rutinerad ultralöpare. Min tid blev 3.33.42. Alltså, det låter kanske i texten som om jag vore missnöjd? Ja missnöjd och frustrerad över mina fem sista varv är jag. Men totalt sett är jag supernöjd! Segraren Daniel krossade banrekordet. Men även jag slog det gamla banrekordet med ca 4 minuter:-) Och vilket stöd jag hade från mina kära vänner och familj som var och hejade på detta spektakel! Ni är fantastiska:-)

Målgång och mitt ansiktsuttryck säger det mesta. Smärta och lättnad i en skön kombo! Fick höra i efterhand att ryktet från de andra löparna hade gått att jag under slutet av loppet gått in i väggen. Då hade min käre vän Esa som känner mig bäst vad gäller träning och tävling kontrat med ”Ja men han kommer att gå igenom den väggen” Vilka fina ord! Blir helt rörd:-) Ja vilken dag! Med mig tar jag den sköna lätta känsla jag hade de första 17 varven. Min syreupptagning har nog aldrig varit bättre. Uthålligheten för sådana här extrema lopp kan jag dock förbättra ännu mera. Det jag vet är att du och jag Hammarbybacken kommer att ses igen. Om det är i nästa års mara eller i något annat lopp, det vet jag ej? Men vi kommer att ses. Och då ska jag ta dig hela vägen! Ända in i kaklet!