Ungefär så här såg det ut på mitt långpass på skidor häromdagen. Det var liiiite mer snö och mycket mer regn bara…)

Kan inte riktigt fatta att det snart är dags för Vasan! Denna vinter har varit väldigt konstig. Ena dagen snö. Nästa blask. Och nästa barmark. Och en tio dagars sjukdom mitt i perioden då jag ska träna som allra mest inför loppet. Nu har jag snart varit frisk en vecka och fått till lite pass i alla fall. I fredags (alltid 10 dagar innan Vasan) var det riktiga långpasset planerat. Och då det varit barmark ett tag och t.o.m.sopade cykelbanor var passet ämnat för rullskidor. Men så natten innan börjar det snöa! Och då blir det plötsligt omöjligt med rullskidor och antagligen även vanliga skidor… Men bara antagligen. Stoppade både skidor och huvud under armen och drog till Hagaparken för att försöka mig på ett pass. Och det gick (som min vän Esa säger ”med öppet sinne”) att åka på snö/gräs. Passet som brukar vara ca 4 timmar blev 2.40. Ja mer än så gick knappt eftersom snön regnade bort mer och mer under passets gång. Och med blötföre och fulskidorna som jag inte glidvallat på över 20 år kan jag säga att det gick tröööögt! Fick staka i nedförsbackarna för att överhuvudtaget ta mig framåt. Jag möts av blickar av förbipasserande som är väldigt blandade. En del ser imponerade ut. En del ser jag att dom tänker ”vilken jävla dåre”. Och en del bara ler:-) Ja ett riktigt pannbenspass som jag vet ger lika mycket effekt psykiskt som fysiskt. Det är sådana här pass man kommer ihåg. Och på något sätt är dom också roligare. På vägen hemåt mellan Haga och lägenheten då jag springer med skidorna i handen verkligen forsade vatten från smält snö på vägen. Och knappt en snöflinga kvar på marken. Och folk jag springer förbi tänker säkert ”vad trodde han egentligen”. Men jag VET att jag denna dag åkte ett långpass på skidor i Hagaparken:-)