dollablog

Bilderna är tagna av Mia, Syrran, Esa och sprangdu.se

Då har jag sprungit det roliga, jobbiga, inspirerande Stockholms Brantaste för andra gången! Ja, detta lopps banprofil liknar inte många andra. Måste erkänna att jag varit lite spänd inför tävlingen innan. Jag har ju visat bättre form på alla lopp i år än förra året. Och det beskedet ville jag verkligen ha på detta lopp också. Är det någon löpning jag vill vara bra på, är när det går brant uppför. Vet inte riktigt varför? Tror det är att jag är en gammal tjurig längdskidåkare i grunden. Och när det gör som ondast, då vill jag känna mig starkare än dom andra. Hur ont det än gör önskar jag faktiskt att det bara gick uppför. För där går det väldigt bra. På detta lopp är det ju även två rejäla nedförslöpningar. Och den träningen har jag slarvat med. Jag är rent ut sagt dålig på det. 

Musse och Nicke var några av alla som var på plats och hejade på mig

Jag och min gudson Victor efter målgången

Jag hade en stor skara påhejare på plats. Min fru Mia, Esa och min käre gudson Victor(enligt Esa är Victor grym på att springa i backar), syrran och hennes hund Musse, Nicke min vän och barkollega. Och lite annat folk som jag känner igen. Det var även några i startfältet jag känner. Min småländske vän Markus passade på att springa då han ändå var på en mässa i Stockholm. En stor överraskning var att konditionsidrottsfenomenet och bloggaren Erik Wickström anmält sig till loppet. Han har tränat mig på en träningsdag i Ölmstad och jag följer hans grymma blogg dagligen. Erik sprang in på en fin 3:e plats.

Sista backen. Nicke med kameran i högsta hugg. Hans bilder kommer senare. Har inte fått dom ännu.

Så hur gick det för mig då. Ja, som jag sa var anspänningen på plats innan start. Kände mig stum i benen redan innan loppet. Men det vet jag bara är nervositet som släpper när startskottet går. Följde planen att inte rusa utan att öppna kontrollerat men med tryck. Kändes bra och hade krafter kvar efter första uppförsbacken. Första nedförsbacken som är hyfsat brant gick som jag befarade. Dåligt är ordet! Skönt dock att det var motvind där och inte i uppförsbackarna. Andra uppför gick bra. Tog in på dom flesta framför och hade lite krafter kvar uppe på toppen. Så skönt att ha några som står och skriker på mig uppför. Det gör många sekunder. Andra nedför går runt Hammarbybacken och den är lite flackare. Lite skönare än första. Men också betydligt längre. Tappade en del på dom som var framför. Sen kom jag till botten av sista uppför. Den så kallade pannbensbacken…) Här är man rejält trött redan innan backen börjar. Men då är det bara den backen kvar. Och inget att spara på. Ingen mer ransonering av krafter. Då ska allt ut! Sista backen gick jättebra. Tog in lite på dom som var närmast framför. Men dom var lite för långt ifrån för att jag skulle kunna ta dom. Dom har en tidtagning på den sista backen. Den tiden är inte upplagd i resultaten ännu. Ska bli intressant att se om dom lägger in det i resultatlistan.

Första backen

Andra backen

Tredje backen

Jag kom i mål på 8:e plats. Tiden blev 15.28. Det blev en putsning med 21 sekunder från förra året med liknande förhållanden. Jag hade exakt 30 sekunder upp till tredjeplatsen. Några sekunder närmare suveräne segraren Anders Kleist än förra året. Jag är supernöjd:-)

Målportalen härligt nära

I MÅÅÅÅL! Trött, nöjd och glad! Tack Stockholms Brantaste för en grym tävling. Och tack alla som var och hejade på oss! Idag ska jag vila. Sedan blir det att även träna lite nedförslöpning…)

I går körde jag årets första terränglopp på Norra Djurgården. Ett område där jag tränar väldigt mycket ute i fantastisk obanad terräng. Loppet gick dock på vanliga skogsstigar med varierande terräng. Några riktiga leriga partier, blöt stig och torrare grusväg. Inte jättekuperat. Men lite upp och ner är det ändå. Banan var 6 km. Loppet var indelat i tre olika distanser. 1,2 eller 3 varv. Jag sprang den långa (18 km) varianten med tre varv.

Vi som sprang 18 km startade samtidigt som dom som sprang 12 km. Det var perfekt. För då fanns det många bra ryggar att hänga på. Såg på mina kilometertider på första varvet att det här kanske går lite väl fort för herr Nilsson. Men det kändes så grymt bra så jag tänkte att jag kör så länge det går. Det känns ju bra liksom! Det blev ett ständigt sneglande på varandras nummerlappar som visade om man sprang 12 km eller 18 km. Såg att min lilla klunga var de flesta i 12-kilometersklassen. Hade däremot ingen aning om vilken placering jag hade i min klass.

Svärmor står och hejar på vid sista varvningen:-)

Mia brukar ju vara med och heja på de flesta tävlingar jag springer. I går kunde hon inte eftersom hon var på möhippa. Däremot kom mina svärföräldrar och hejade på. Och svärfar hade med sig kameran och har tagit alla bilderna. Det är alltid en energikick att ha med sig någon som hejar. Det blir något extra att se fram emot på varje varv:-) Vid sista varvningen vek ju 12-kilometerslöparna av in mot mål och jag gick ut på mitt sista varv helt ovetande om placering. Efter att ha legat i en liten klunga blev jag nu alldeles själv. Eller rättare sagt själv på mitt varv. Det var ju en väldans massa löpare som var ute på sitt näst sista varv. Så det blev lite sicksackande löpning runt alla andra löpare. Jag tappade lite fart på sista varvet vilket är helt normalt. Dels för att jag är tröttare och dels för att jag inte kan välja närmast väg hela tiden då mycket löpare ska varvas. Kunde ändå hålla bra tryck. Och när det var några kilometer kvar kände jag att nu finns det inget att spara på. Så det blev fullt blås. Såg på min gps att det här loppet skulle gå väldigt bra. Ännu bättre tid än i fjol trots långsammare förhållande. Och när jag kom in på upploppet hörde jag speakern säga… här kommer Daniel Nilsson in på en fin 3:e plats! Så jag kom 3:a på tiden 1.09.34. Genomsnittsfarten blev 3.52/km. Ja, jag kan bara säga att jag är supernöjd och jätteglad!

Prisceremoni efter loppet. En helt överlägsen Anders Kleist närmast på bilden vann. Men så är han också en av dom absolut bästa löparna i sverige! Kul att få kliva upp på pallen!

Esa och jag efter målgång. Alltid lika skön känsla! Esa har varit lite krasslig men gjorde ändå ett starkt lopp. Med en frisk Esa får jag passa mig! Kul att ha en vän som är lika passionerad för uthållighetsidrotter som jag:-)

Nöjd efter målgången

Sista kilometern

Då är årets första löplopp genomfört. Premiärmilen på norra Djurgården. Vi sprang två 5-kilometersvarv på mestadels asfalt. Några kilometer var det grus med inslag av is då våren  har haft svårt att visa plusgrader. Men det var väldigt fint väder och temperaturen låg omkring nollgradigt. Har ju inte hunnit springa så värst många gånger efter Vasaloppet. Men det jag har sprungit har varit mycket kvalitetsträning (tempo och intervaller). Och det har känts förvånansvärt bra på passen. Och tävlingen gick jättebra:-) Stora delar av sveriges löparelit brukar vara med på detta lopp. Så min placering (49:a) låter ju inte så där värst imponerande. Men tiden jag fick är jag supernöjd med. Jag fick tiden 35.40. Det blev 1 min 13 sek snabbare än i fjol då det också var bättre väderförhållanden. Loppet gick bra i ett jämnt tempo hela tiden. Kommer ju konstigt nog aldrig långt fram i starten. Även att jag stod hyfsat långt fram väller sig folk framför mig innan starten går. Och så står jag för långt bak likt förbannat då startskottet går! Jag får helt enkelt ta för mig bättre. Så första biten av loppet handlade om att få en bättre position. Men sedan flöt det på riktigt fint. Min kära fru Mia var med och hejade fram mig längs banan. Alltid kul att ha någon med sig som har viljan att betrakta galenskapen från sidan:-)  I mål såg jag att triathlonstjärnan Lisa Nordén kommit in 8 sek före mig. Kul att komma igång med löpningen nu. Och att löpformen är betydligt bättre än jag väntat mig. Asfalt är ju inte riktigt min grej. Men något lopp då och då är kul ändå. Nästa lopp blir Springcross 18 km terränglopp. Det ska passa mig ännu bättre. Nu är vi igång!