Bestämde mig i lördags två timmar innan start att gå ner till Hagaparken och efteranmäla mig till Topploppet 10 km. Delvis samma bana som Hagaloppet fast åt motsatt håll och någon mer backe. Ungefär samma blöta grusväg fast något något torrare. Då jag närmade mig efteranmälningstältet förstod jag direkt att jag idag inte skulle vinna….) Där stod nämligen självaste Anders Kleist  och anmälde sig till loppet. För den löparnovise kan jag berätta att Herr Kleist i år vunnit både Axa fjällmara och Sälen fjällmara. Han är Sveriges definitivt bästa backlöpare och sprungit asfaltshalvmara på 1.05. Så då förstår även ni att idag skulle jag verkligen inte vinna. Kleist drog iväg direkt och jag och Fredrik från Studenternas IF insåg snabbt att det blir en hård kamp mellan oss om andraplatsen. Fredrik drog mestadels och jag hängde på. Hörde i varvningen 5 km att vi ”bara” låg ca en minut efter Kleist. Det gav självförtroende. Och energi fick jag mer av då Mia och Olle (ja nu är namnet bestämt. Blev inte Gunde. Dock väldigt nöjd med Olle också.) hunnit ned till Haga för att heja. Och i en av backarna på andra varvet ökade jag farten lite och fick en liten lucka. Mycket slalomspringning på andra varvet då vi kom ikapp folk som var ute på första varvet. Det händer på vissa lopp. Det kanske drar ned farten lite, men rätt kul ändå att bedöma och beräkna bästa väg genom folkmassan. Glömmer liksom bort lite att man är trött då:) Såg mig aldrig om efter Fredrik, men i mål var han visst bara fyra sekunder efter. Men 2:a blev jag. Och tiden blev 35.16. Återigen supernöjd att kunna springa på bra efter min långvariga skada. Och jag var faktiskt ”bara” 1 min 48 sek efter Kleist. Han kanske inte var jätteinspirerad ensam i tät. Men ändå. Pratade lite med Fredrik och Kleist efter loppet. Två riktigt trevliga killar. Kleist är ju för mig en förebild även att han är 6 år yngre…) Han är heller inte lika kaxig i verkligheten som han ibland kan verka på sin blogg. Efter prisutdelningen var det bara att lägga benen på ryggen för att hinna öppna upp Tranan i tid.

Annars tränar jag hellre på dom fina stigarna i Hagaparkens skog än på grusvägarna vi sprang på under loppet.

Har även hunnit med lite obanad skogslöpning i Stora skuggans fina skog. Håller på att testa lite mer teknisk terräng nu för att se om kroppafaan är redo för Tjurruset 3:e oktober. Det känns helt ok men inser att jag får ta det cool i branta nedförsbackar och över hala berghällar för att inte få tillbaka skadan igen. Men men…ok går det. Får väl ta i lite extra i uppförsbackarna istället:)

Pussokram