Nicke alias Nielz och jag innan start

I samband med att jag och mina i år 40-åriga vänner ska göra klassikern, innebär det ju att man ska ta sig cyklandes runt Vättern. Inget som varken jag eller mina vänner brukar syssla så mycket med. Efter några avhopp så fanns det i lördags kvar min vapendragare i skidspåren sedan förr Nielz och jag. Vi konstaterade att vi tillsammans tränat cykel ungefär som en Vätternrunda. Alltså ca 15 mil var…. Vi bestämde oss för att det får bli en rejäl cykelutflykt i lugnt tempo och matstopp på varenda kontroll. Nielz tränar inte lika mycket som mig nuförtiden. Så han fick bestämma tempot och jag fick vara lok. Vi startade 00.12 vilket innebär att vi hade de första timmarna i mörker. Det var både mysigt och läskigt. Mysigt med alla cykelljus men läskigt då varken jag eller Nielz är vana att ens cykla i dagsljus! En rejäl olycka som måste ha skett någon halvtimme innan som spärrade av hela vägen med ambulanser och brandkår gjorde inte att vi blev kaxigare direkt! Innan hembygden Huskvarna hade det ljusnat och det hade gått i ett jämn och fint tempo. Efter backarna vid Bankeryd börjar Nielz känna av benen och vi bestämde oss för att lugna oss lite. Då och då kom vi in i någon klunga med hyfsad fart och höll oss där tills Nielz sa ifrån. Klungorna bytte av varandra och Nielz kämpade tappert. Pauserna blev många med allt från gröt till lasagne och det var verkligen en (osäker här på om Nielz håller med…) cykelutflykt där även solen hade kommit fram. Blåste rätt mycket på hela västra sidan dock. Men efter norra delen av Vättern vände vinden och det gick betydligt lättare. Och Nielz som hade haft det kämpigt rätt länge vaknade till liv igen och nu började vi se ljuset i tunneln. Att min häck hade klarat sig utan jättemycket träsmak var en både lättnad och stor förvåning. Sista fem milen var jag lite öm ovanför knäskålen och min vänstra axel. Annars helt som vanligt. Och Nielz som annars inte tränar så mycket gjorde detta lopp på ett riktigt imponerande sätt. Han var trött men riktigt envis. En skön känsla då vi var tillbaka i Motala igen. Vi tog oss runt på drygt 13 timmar. Nielz konstaterade att han aldrig i hela h…..e kommer göra om det…! Kommer jag göra’t igen. Tja…. Det var mycket behagligare än jag trodde. Men samtidigt ganska långtråkigt förutom av fint sällskap av min kära vän. OM jag ska göra det igen vill jag nog inte (även om det var väldigt trevligt) cykelutflykta med flera timmars totalt pausande under färden. Då vill jag nog träna inför rundan, cykla med organiserad klunga med liknande målsättning och prestera. Om det blir nästa år eller något annat får vi se. Tack Nielz min vän för en trevlig dag!:)