Ser ju hyfsat glad ut ändå efter 20 km

Igår var det då äntligen dags för Lidingöloppet 2013. Var ju väldigt revanchsugen efter förra årets DNF. Då kastade jag haltande in handduken efter 20 km med överansträngd vad. Helt annan känsla här i år kan jag säga! Ja i år ser jag riktigt glad ut ju:-) Jag startade i ledet bakom elitledet och kom väl i väg runt 300:e gissar jag. Mycket kryssande i början för att komma fram till löparna runt 100:e plats. Men kanske bra då man inte ens har möjlighet att rusa i början. Det släpps upp efter några km. Och sen är det fritt fram att köra på. Kändes väldigt bra och kom in i ett skönt flyt där jag låg på runt 3,45/km. Skönt att ha lite tid tillgodo. Det behövs när andra tuffare halvan av loppet börjar. Plockade placeringar sakta men säkert.  Kändes kontrollerat hela tiden. Efter 15 km börjar loppet på allvar. Med små uppförs och utförsbackar slits kroppen ned och lätt att tappa rytmen. Skönt ändå med lite kupering. Då brukar jag ta en del placeringar. Det som för mig sliter mest är dock dom branta nedförsbackarna. Ogillar dom väldigt mycket. Uppför är däremot ett trevligt inslag. När sista milen börjar händer grejer i kroppen som inte har så mycket med konditionen att göra. Energin börjar ta slut en del. Men min värsta motståndare var krampkänningar lite överallt som började vid ca 22 km. Och smärta i fotdynorna bakom stortån. Det beror på att det blir mycket framfotslöpning i tävlingsskorna. Mina medtävlare hade nog minst lika jobbigt med utmattningssyndrom. Tog ca 20 placeringar på sista milen. Alltid bra för självförtroendet. Och skönt psykiskt att känna att dom andra är ännu tröttare…) En härlig känsla dom sista km att veta att mitt mål under 2 timmar kommer jag klara med råge. Sluttiden blev 1.55.04. Det räckte till en 53:e plats. Jag är ju helt otroligt glad över detta resultat! Som jag skrivit tidigare är det underbart att folk som jag känner står och hejar på. Då har man något att se fram emot hela tiden. Och man kan vid dessa tillfällen även få fram ett litet leende:-) Mia och mina svärföräldrar och syrran med familj var på plats och hejade fram mig. Svärfar har även tagit fotona i detta inlägg.

Med krampande ben på upploppet

Nu ska kroppen få återhämta sig några dagar. Sedan är det dags att ladda inför Tjurruset till helgen. Det är också ett lopp som jag väldigt mycket ser fram emot!

Svärmor, jag och Mia efter målgången