Min svåger Markus och systerson Henry gjorde highfive med mig vid Vasaparken efter 39 km.

I lördags sprang jag Stockholmsmaran. Asfalt och flackt är ju inte min favorit direkt. Men blev så sugen då vi stod och kollade på förra årets mara. Just stämningen med mycket publik och löpare. Det var det jag var ute efter på detta lopp. Och det fick jag ut till 100%! Men om vi tar´t från början. Blev inte bästa uppladdningen timmen innan. Kom dit 45 min innan start. Och tänkte gå och göra den obligatoriska tömningen i skogen. Hade glömt toapapper och bajamajornas köer var inget att fundera på. Frågade en vänlig själ som stod först i kön om jag fick greppa lite papper då han skulle in. Gick bra och drog till skogs. Efteråt märkte jag att alla grejer i min påse var dyngsura! En vattenflaska hade läckt ut och min mobil lyste helt röd. I skrivande stund är den inte med mig längre. Höll på att fixa med dom blöta grejerna en stund. Hörde från speakern att det var dags att ta sin startplats. Gick och yrade efter var man skulle gå in. Hade missuppfattat min startgrupp lite. Men kom i alla fall fram 10 min innan start. Så, nu är det fokus på loppet då. Har ju haft som mål att få en riktig upplevelse och inte nödvändigtvis ett stort prestationsmål. Men hade bestämt att lägga mig runt 3,50/km i början av loppet och sen se hur kroppen mår. Och det kändes riktigt behagligt med detta tempo. Kom i samma grupp som Martin från Huddinge AIS. Trevlig snubbe som jag ofta snackar med innan och efter lopp. Och nu kunde vi göra det även under loppet!:) Och det var fantastiskt med all publik som hejade. Och alla vänner som var och hejade. Det gör så mycket med lite påhejare. Mia och Esa agerade även energilangare. Proppade i mig vätska vid varenda kontroll då jag ofta har haft lite krampproblem efter några mil. Sprang verkligen och log och njöt och hejade på alla jag känner. Vädret hade övergått från regn till lite sol. Allt bara flöt på. Var kissnödig hela första varvet. Vågade inte stanna och kissa för att förlora gruppen jag sprang med. Men på andra varvet ute på Djurgården gjorde jag det. Sprang ikapp gruppen igen med en rejäl fartökning. Då jag kom ikapp igen kände jag att jag nog kan fortsätta hålla ett lite högre tempo än vad gruppen hade. Och så blev det. Från ca 25 km sprang jag ganska mycket själv och kom ikapp löpare efter löpare. Undrade när klubban skulle komma. Sprang fortfarande och log. Borde ju vara rejält trött nu. Ska jag öka mer? Vid 37 km svarade benen NEJ på den frågan. Började hugga en del i benen och sänkte tempot någon kilometer. Men nu är jag ju snart vid Vasaparken 39 km där jag har den största skaran påhejare! Kan ju inte halta fram längs Odengatan! Nej, här måste jag öka. Och det gick bra. Fantastisk att snart vara i mål och lyftas fram genom Odengatan! Bilden ovan berättar min känsla just då!:) I slutet av Odengatan stod Kalle som utlovat med dextrosol som jag kanske inte behövde med 2 km till mål. Men tog mer än gärna emot. Applåderade Johan Elmander o co. utanför Scandic på Karlavägen som applåderade tillbaka. Och sen stadion. Drog på en seg spurt på upploppet och det kändes fantastiskt! Jag kom i mål som 53:a i herrklassen. Hade 3 st damer framför mig tidsmässigt. Jag fick tiden 2.40.56. Snittfarten blev 3,49/km. Jag är jättenöjd förstås! Men roligast var att jag kunde genomföra i stort sätt hela loppet med riktigt pigg kropp och ett leende på läpparna! Ja, det här får nog göras om!:) Tack alla ni som lyfte fram mig under loppet! Pussokram!